Apeldalen 9: Mot Apeldalen!

Detta spelmöte följde naturligt på det föregående, som ju slutade med att Baraka gick in i för att konfrontera sohei och Tomoe ledde sin make till säkerhet. Vi plockar upp berättelsen precis från dess avslut.

Våra frågeställningar var som följer:

  • Vem kommer kapaken att ta?
  • Vad kommer av att Tomoe och Fijowna återvände från apostaterna?
  • Vad kommer sohei göra, i och med splittringen?

Vi prövade också att spela med ett par mindre regeländringar kring hur Djärvheter delas ut och hur Lögner fungerar för att utvärdera dem. Mer om det i slutet.

Scen 1 – Vid härlägret

Medan kardinal Mattitayos tas om hand av läkarna, håller Tomoe ömt om Fijowna, som ännu inte har kommit ut ur sitt långa kapakrus. Löjtnant Kayo önskar få Fijowna förhörd så snart som möjligt och vänder sig till Roshan, i egenskap av orakel. Hon går med på att hålla förhör, men utan entusiasm.

Tillsammans med en kurians soldat går Roshan fram till Tomoe och ber om att få låna Fijowna. “Självklart,” svarar Tomoe, “så fort hon har blivit bättre.” När Roshan försöker förklara att det inte är hennes order, vägrar Tomoe. Det blir en konflikt om saken, vilken Tomoe vinner genom att ställa till en scen som lockar till sig ledamot Ariam som talar för henne.

Tomoe tar sin dotter och beger sig hem.

Scen 2 – Bland Adiletts tjänare

Baraka befinner sig återigen bland sina följeslagare. Han vandrar djupare in bland sina lärljungar och möter en grupp som frågar honom vad de ska göra: ska de följa syster-kaplan Etsuko Jakovitsu eller ska de försöka sluta fred med församlingen?

Baraka försöker övertyga dem om att vända ryggen åt sohei och istället återförenas med asfåglarna, men de är svåra att övertyga. De förvirras av Barakas något osammanhängande utläggning, men han uppmuntrar dem om att minnas vem som var Adiletts sanna fiende: Kurian. Det är dem som de troende behöver angripa.

Till sist kan Baraka få dem att förstå, genom att ge dem ett mål. Nästan utan eftertanke säger han några ödesdigra ord: “angrip blockaden av Apeldalen!” De hörsammar entusiastiskt detta bud.

Scen 3 – Återigen, i härlägret

Så snart rapporterna om att Adiletts lärljungar angriper blockad av Apeldalen börjar Kurians och församlingens styrkor att panikslaget organisera en undsättning. Roshan drabbas av en sådan fruktan för vad som kan komma ut ur Apeldalen att hon anmäler sig som frivillig och övertygar Ariam om att hon kan hjälpa till att bekämpa apostaterna. Han godtar hennes förslag och hon ges en karbin att kämpa med.

Scen 4 – I Fijownas rum

Fijowna ligger nerbäddad i sin säng, med en orolig Tomoe vid sin sida. Hon är ännu inne i kapakdimmornas dvala och från hennes mun gengjuder apostaterans gälla stridsrop, då de angriper Kurians blockad. Fijowna skriker gällt och hennes kropp skakar av spasmer och intryck, då hon upplever apostaternas anfall genom det heliga möglet. Tomoe baddar hennes panna med en sval näsduk för att göra det så uthärdligt som möjligt för henne.

Scen 5 – I det inre sanctum

Till sist når Baraka det inre sanctum, där ledarskiktet för Adiletts lärljungar väntar. Sohei utanför släpper in honom utan att tveka. Väl inomhus blir han överraskad: det hus som var hans hem en gång är nu förvandlat till en krigscentral. Därifrån försöker Apokryfazonens sohei organisera motståndet mot asfåglarna; deras försök sinkas av att kommunikationen nu måste ske analogt.

Baraka finner sig öga mot öga med syster-kaplan Etsuko Jakovitsu och Valja. De välkomnar honom tillbaka och Etsuko Jakovitsu förlåter honom för att han sade åt församlingen att lägga ner sina vapen; hon förstår att han var tvungen att göra det för att skydda sig. Nu vill de dock veta vad han gör där och varför han har skickat lärljungarna att angripa blockaden. Vad hoppas han åstadkomma?

Baraka, börjar, i vanlig ordning att tala i lösa ordalag om tro och vägen framåt för församlingen, men Etsuko Jakovitsu avbryter honom. Hon talar som en taktiker och vill höra att han har en plan, snarare än bara ord: vad vill han uppnå? Vad är deras mål? Hur ska han få till en fred med asfåglarna?

Barakas inre religiösa kris och tvivel över kapaken kommer upp till ytan, vilket syster-kaplanen märker. Han talar om försoning och frälsning i allmänna termer och försöker få dem att angripa blockaden av Apeldalen, eftersom Kurian är deras gemensamma fiende.

Syster-kaplanen är tränad och tänker inte kasta bort sina syskons liv. Hon ifrågasätter och konflikt uppstår – en konflikt som Baraka förlorar. Syster-kaplan Etsuko Jakovitsu pressar honom vidare: vad vill han uppnå? Hur ska han uppnå fred med asfåglarna? Baraka bryter till sist samman och svarar ärligt: “genom att ge dem er.”

Detta planerade förräderi är den sista droppen. Syster-kaplan Etsuko Jakovitsu svartmålar Barakas förräderi och förkastar honom. Han är en svikare, svag i tron, som inte har kunnat bryta med de kätterska asfåglarna. Baraka ges möjlighet att lämna dem, men får inte återvända.

Han är utkastad ur denna andra gemenskap, som han hjälpte till att grunda.

Scen 6 – Striden vid blockaden

Roshan, Ariam och deras bundsförvanter närmar sig blockaderna mot Apeldalen och flankerar de angripande Adiletts lärljungar. Eftersom blockaden måste sträcka sig över större avstånd och flera nivåer blir striden utdragen och olika tung på olika platser. En försvårande omständighet är att den Kapakätnas trogna anfaller inifrån Apeldalen också, vilket gör saker svårare.

Vi hanterar striden som en enda Konflikt, mellan Roshan och spelledaren, där spelledarens Avsikt är att öppna slussarna och Roshans att oskadliggörs anfaller. Det sätts en hög svårighet; Roshan kämpar för en Sanning – Rädsla för den Kapakätna – och spelar sitt enda kort ur den större arkanan: XXI – Världen. Hon vinner Konflikten övertygande och beskriver hur asfåglarnas och kurians lyckas slå tillbaka anfallet.

Scen 7 – I Fijownas rum

En utmattad Tomoe hör till sist sin dotters röst och slappnar av. Fijowna mumlar svagt och försiktigt, men nyktert och som sig själv. Tomoe säger några betryggande ord till henne och uppmuntrar henne att sova. Sedan ger hon Fijowna en kyss på pannan och med sin dotter i säkert tillstånd går hon sedan och lägger sig, utmattad av sina ansträngningar.

Scen 8 – I Barakas gamla sovrum

Nedslagen av att ha blivit nedtalad av syster-kaplan Etsuko Jakovitsu söker Baraka upp Guds brud, Klowi. Det privilegiet tillåts honom. Han finner henne sovande i lugn och ro, inne i vad som en för en kort stund sedan var hans sovrum. Hon sover djupt, invaggad i kapakrusets omfamning. Hennes hår ligger utfläkt runt hennes huvud som en svart gloria; halslinningen på hennes vita särk är fläckad av kapaksafter som runnit från hennes mun.

Då Baraka försöker få kontakt med henne svarar hon inte, då hon är för djupt inne i ruset. Ska han ge sig in i ruset och möta henne där? Baraka tvekar. Mats etablerar att Baraka har gömt undan en flaska whisky i sitt rum, vilken Baraka tar fram och börjar hälla i Klowi, i hopp om att väcka henne ur transen.

Trots att han klunkar ner spriten i hennes mun och ger den tid att påverkas väcks hon inte. Hon blir inte mer kontaktbar än innan. Klowi har blivit Guds brud och uppgått i kapakens omfamning. Baraka inser att det enda sättet han kan få träffa henne igen är genom att äta det heliga möglet och möta henne i ruset – men är hon då samma Klowi? Han skriker förtvivlat och stormar ut ur det inre sanctum, bort från Adiletts lärljungar som har följt honom.

När han lämnar detta högkvarter tänker han på förstörelsen av Apokryfa, på grund av Zonen; på hur Asfåglarna har splittrats mot varandra; på hur Klowi har försvunnit eftersom hon har följt hans råd. Han erkänner för sig själv: “jag har lett min församling fel!” och uttalar Lögnen på sin Sanning “Församlingens herde”.

Scen 9 – Återigen, vid blockaden.

Ariam och Kayo grälar om straffet för krigsfångarna. Kayo är av åsikten att de har förkastat Kardinalens bud och därmed förtjänar att sändas till Paradisets portar för att återfödas i ett nytt liv. Ariam argumenterar emot, utifrån sina tankar grundade i S:t Zoroasters läror: tänk om de inte återföds, utan bara har ett enda liv? Då är det vår skyldighet att ge dem fler möjlighet att sona sina synder.

Roshan lägger sig i och backar upp ledamot Ariam. Kayo varnar Roshan för att ställning emot honom, men Roshan bryr sig inte i det. Konflikten vinns av Roshan och det beslutas att ingenting ska göras med krigsfångarna förrän kardinal Mattitayos har fått uttala sig. Kardinalens bud måste fortfarande anses stå kvar, då han inte har sagt någonting annat. Kurian har faktiskt ingen rätt att döma Asfåglarnas medlemmar, utan det är Kardinalens och församlingens ansvar. Roshan ska uppsöka honom genast.

Kayo sväljer bittert detta och förklarar för Roshan att hon inte längre är välkommen bland Kurian och behöver hitta en ny plats att sova på. Hon ger sig iväg, utan någon större sorg.

Scen 10 – I kardinalens hem.

Roshan ger sig genast av för att tala med kardinal Mattitayos om fångarnas öde. Kardinalen tar emot henne i sitt hem, i sitt vardagsrum, medan hans livmedicus tar hand om hans sår. Roshan beskriver genast situationen och Mattitayos hör på henne om fångarna. Han är kluven, då han inte vet hur han ska hantera situationen. Han vill förhindra mer död i sin församling, men är osäker. Nyheterna får honom att börja tvivla kring kapaken och han resonerar högt.

Mattitayos prövar olika tankar och synsätt och frågar Roshan om hennes tankar. Han är stressad och söker vägledning, men Roshan ger honom inga svar, utan väntar tyst. Frustrerad frågar han henne varför hon egentligen är där och frågar om hon inte ska hämta hans hustru istället, om hon inte ska vara till någon hjälp. Kort sagt, han sårar henne i hopp om att få någon reaktion, och vi inser skillnaden mellan hans relationer till Roshan och Tomoe.

Till sist försöker Roshan att uppmuntra hans tvivel kring kapaken och omvända honom till sitt synsätt, vilket leder till en Konflikt som hon förlorar. Mattitayos förkastar ej kapaken, utan håller fast vid sin tro. Vad gäller fångarna beslutar han att de får en sista chans att avsvära sig sin kätterska tro och göra botgöring genom att tjäna de Saliga. De som ej tar emot detta bud har avsagt sig sina liv.

Roshan sitter kvar hos honom en stund, i lugn och ro.

Efterarbete

Vi pratar en stund om vilka tunga konflikter vi hade detta spelmöte, där ett annat resultat hade kunnat resultera i att hela kampanjen omkullkastas. Dessa blev dock instängda. Likväl har vi besvarat en del frågeställningar: vi vet vem kardinalen är och vi vet att Klowi har tagits av kapaken, samt att sohei nu är isolerade och splittrade.

När det sedan kommer till Sanningsarbetet provar vi två varianter på regler. Först Lögner, där man har tre alternativ. I slutet av spelmötet väljer man vilket som passar bäst:

  • Ångrar rollpersonen sitt avfall? Skriv en ny Sanning med samma innebörd som den brutna, men spetsa till den.
  • Har rollpersonen omfamnat sitt avfall? Skriv en ny Sanning, som utgår ifrån Lögnen som har uttalats.
  • Är rollpersonen vilsen? Spela nästa spelmöte utan någon Sanning, för att visa att hen har tappat sitt rättesnöre. I slutet av nästa spelmöte skriver du en ny Sanning. 

Tidigare har endast det sista varit det rimliga. Baraka omfamnar sitt avfall kring ”Församlingen herde” och skriver genast Sanningen ”Botgörare”.

Tomoe skriver “Vägled Fijowna” (Lögn: låt Fijowna gå sin egen väg) för att ersätta sin ”Maktlystnad” som hon uttalade förra spelmötet.

Sedan talar vi om Djärvheter och provar en regeländring. Tidigare har dessa delats ut till de Sanningar som har spelats på i scener. Nu provar vi varianten att vi i slutet av spelmötet ställer tre frågor till varje Sanning. 

  • Har vi lärt oss något nytt om Sanningen?
  • Har den fått rollpersonen/spelaren att spela djärvt?
  • Har den fått rollpersonen/spelaren att lämna sig sårbar?

För varje ”ja” får Sanningen en Djärvhet, men inga har delats ut under mötet. Dessa besvarar vi utifrån en helhetsbild under hela spelmötet, för att å ena sidan ge Sanningar som har influerat rollpersoners agerande men på ett mer subtilt sätt möjlighet att utvecklas och för att å andra sidan minska mängden bookkeeping som behöver göras under spelmötet. En kort reflektion är att tanken är god men att just frågorna behöver anpassas för att inte gå in i varandra.

Tomoe utvecklar “Den kapakätna är ett hot” genom att ersätta lögnen med ”Acceptera missbruk av kapak”.

Roshan utvecklar “Rädd för den Kapakätna” genom att skriva en skarpare lögn: ”Att äta kapaken”. Det kommer att hamna i kläm med hennes roll som drömmare!

 

Annonser

Apeldalen 8: De första skotten

Frågeställningarna i fokus var i mångt och mycket samma som det föregående spelmötets, då de följde logiskt på varandra:

  • Vad kommer att ske med Apostaterna?
  • Vem är kardinalen?

Några frågor som vi berörde men som inte stod i direkt fokus var:

  • Vad kommer Nya Galileen att tolerera från Kurian?
  • Hur kommer Zonen att påverka Apokryfa?

Scen 1 – På en kärra, i härlägret

Baraka är fjättrad på en vagn och dras till härlägret likt en krigstrofé. Löjtnant Kayo, rustad i full kyrass, kör fyrhjulingen med ett förnöjt uttryck. Roshan får sitta bak på kärran; nu ska alla se om hon verkligen har lyckats omvända Baraka.

Härlägret är en nod: där finns kämpar från församlingens väpnade ordnar, bland annat rådsledamot Ariam och hans Zoroaster-dyrkare och från Kurian. Kardinalen finns på plats för att överse det hela. Belägringen sträcker sig över flera våningar och fronten är bred, för att omringa apostaterna. Mellan fronterna sträcker sig ett ingenmansland, i form av hundratals meter av korridorer, utan några slussar.

Efter att ha stannat går Kayo upp till Baraka och tar ett fast grepp om hans haka. Han hotar att om Baraka försöker någonting, kommer Kayo gladeligen att krossa hans huvud. Kayo varnar för att hoppas bli befriad och avslöjar att de redan har fångat in några apostater, anförda av någon smugglare, som hoppades befria honom.

Scen 2 – En resa i lönndom

Efter att ha upptäckt att hennes dotter är försvunne fylls Tomoe av dådkraft och ger sig ut i den tidiga morgonen, utan att informera någon. Jämsides med ordnarnas och milisernas soldater beger hon sig mot fronten, men inte för att upprätthålla belägringen, utan för att smita igenom den. Hon drar en slöja för ansiktet för att undgå upptäckt och smiter raskt genom frontlinjen, innan den har hunnit upprättas och tar sig till apostaternas kvarter.

Scen 3 – Återigen, i härlägret

Roshan och Baraka talar om vad som komma skall och Barakas löfte. Hon är ännu osäker på vad han ska säga och uppmuntrar honom att ta sitt förnuft till fånga och mana till fred. Baraka lyssnar på Roshan och lovar henne att han ska leda församlingen på rätt väg, men ger inget entydigt svar.

Scen 4 – Inne hos apostaterna

Tomoe smyger sig djupare in bland apostaterna. Desto längre in hon kommer, desto mer bjärt målade är väggarna och Adiletts ord är pryder dem i meterhöga hanzi. Runt om sig ser hon de utmärglade apostaterna och nykomlingarna, många druckna av kapakruset. Luften är tjock av kapakrök och hon dränker sin slöja i sprit för att hålla möglet stånget.

Snart tjocknar folkmassorna och hon skymtar patrullerande sohei i fulla kyrasser. Hon lyckas undvika upptäckt och når ett torg, där hundrtals trogna står på knä runt en upphöjd plattform varpå en kvinna i snövit skrud leder bönen. Hennes hår står ut som en svart gloria runt hennes huvud och hon när hon sjunger en sura stämmer församlingen upp som sjunger de med en enda stämma. Hon är Klowi, Guds brud, och när församlingen sedan bugar och böjer sina anleten mot marken, gör de detta samfällt, enade i kapakens omfamning.

Tomoe tar sig upp till den andra våningen, för att överblicka situationen. Hur ska hon nå Guds brud? Sohei vandrar bland folkmassan. Hon väntar och gör inget förhastat.

Scen 5 – Återigen, i härlägret

Kardinal Mattitayos talar genom bosättningens högtalarsystem och vädjar apostaterna och upprorsmakarna att komma ut. Som planerat erbjuder han dem en möjlighet att rädda sig själva: envar som vandrar ut och avsvär sig sin falska tro kommer att välkomnas åter till församlingen. Den som vägrar är en avfälling och fiende.

Baraka tas fram för att hålla sitt tal. Ögon stirrar spänt på honom, oroliga för vad han kan komma att säga för något. Han tar till orda och uppmanar alla de som kallas apostater att gå hem till sig och undvika  våldsamheter. Han uttrycker sig i allmänna ordalag och undviker därigenom att uttala någon Lögn, men kardinalens män är nöjda och denne ser till att Baraka blir släppt ur sina bojor.

Scen 6 – I apostaternas hjärta

Efter ritualen kollapsar Guds brud av utmattning från visionerna. Hennes supplikanter lyfter upp henne ovan sina huvuden och bär henne bort från församlingen, djupare in i apostaternas kvarter. Tomoe följer efter dem och har inga problem med att hålla uppsikt över Guds brud: delvis på grund av hennes vita skrud som står ut, delvis på grund av den stora grupp följeslagare som önskar vidröra henne, som står närmare Gud.

I tumultet kan Tomoe smita med utan att dra till sig uppmärksamhet. Snart når tåget fram till en särskilt befäst position, välbevakad av sohei. Guds brud tas in dit. Tomoe antar att även Fijowna finns däri; var annars skulle man förvara en så viktig fånge? Här inne hörs inte längre utrop genom högtalarna; kapaken är för stark.

Hon väger dock sina alternativ och konstaterar att hon aldrig kan ta sig in via framsidan. Med andra ord kollar Wilper på Tomoes tillvägagångssätt och konstaterar att han aldrig kan vinna en sådan Konflikt. Därför går han runt det genom att spela ett kort ur den större arkanan och beskriva hur det finns en alternativ väg in, som går via en entré på en övre våning. De merkurianska sohei är inte vana vid att tänka i de termer och har därför inte befäst den.

Tomoe tar sig fram genom denna alternativa rutt och kommer till sist till den dörr som leder in till kommandocentralen; i slutet av en trappa vaktas den av en ensam vakt. Tomoe använder sitt tillvägagångssätt Mord för att falla över vakten och snabbt avsluta dennes liv. Hon tar därefter vaktens uniform och vandrar in i kommandocentralen.

Scen 7 – Ett ultimatum, vid härlägret

De första apostaterna har börjat vandra ut genom ingenmansland. De mottages av Baraka och skickas vidare för att svära sig till den Gråtande ghulens asfåglars sanna tro.

Syster-kapten Etsuko Jakovitsus röst sprakar genom högtalarna. Hon förkastar kardinalens erbjudande om en gemenskap i en kättersk församling. Hon säger också att hon förstår att Baraka givit sitt tal under hot. ”Var inte rädd,” säger hon. ”Martyrer lever för evigt.” Den som lämnar deras famn är otrogna hundra och kättare.

Som på en order börjar sohei att skjuta på de civila som vandrar i ingenmansland. Snabbt tar det slut på utvandrare från apostaterans läger.

Baraka inser att han behöver ta sitt ansvar för situationen och börjar vandra mot apostaterna. Kayo tar genast ett fast grepp om hans nacke. Hans bepansrade näve hotar krossa Barakas ryggrad när han hotar Baraka för att vara inblandad i denna konspiration. Baraka väger sina ord, och talar till kardinal Mattitayos och rådsmedlem Ariam, när han säger att han inte varit inblandad i detta och nu vill bege sig in för att hjälpa till att få stopp på sohei.

Han vinner Konflikten och Mattitayos beordrar Kayo att släppa honom. Baraka vandrar ensam iväg över ingenmansland, på väg mot sina syskon.

Scen 8 – Inuti apostaternas kommandocentral

Förklädd till en vakt infiltrerar Tomoe kommandocentralen. Däri råder full uppståndelse och genom att hålla en bunt papper i handen och se målmedveten ut lyckas hon undvika upptäckt. Medan hon vandrar förbi kan hon höra soheis befälhavare diskutera: med Baraka tillfångatagen och Guds brud utslagen ligger ansvaret helt på dem.

Efter att ha gått igenom kommandocentralen, vilket är Barakas tidigare boning, finner hon till sist, i ett litet rum vilket tidigare varit ett sovrum, två bäddar, varpå den ena sover Guds brud och på den andra hennes älskade Fijowna. Tomoe springer snabbt fram och får liv i Fijowna. Dottern är givetvis omskakad, men Tomoe får snabbt tyst på henne och får henne att fokusera.

Med hjälp av list och tur tar de sig ut från kommandocentralen.

Scen 9 – Vid utkanten av apostaternas område

Baraka vandrar in bland sina syskon. Ingen skjuter mot honom när han kommer och när han börjar tala med sina följeslagare försöker han få dem att förstå att de måste sluta bekämpa asfåglarna, vilka är deras egentliga syskon. Det finns dock ett hot mot stabiliteten Nya Galileen: Apokryfazonens sohei. Vad vet egentligen de om situationen här? Dessa ska hans följeslagare inte längre lita på.

Ledaren för den milisen vid frontlinjen, Duncan, omfamnar Barakas budskap och slår följe med honom. Baraka vinner sin konflikt och skapar en lugn korridor ut från apostaternas kvarter, då han sprider detta budskap allt eftersom.

Scen 10 – Ett möte, bland apostaterna

Tomoe och Fijowna snappar upp rykten om att det ska finnas en öppen väg ut mot resten av Nya Galileen och dras till denna. När de närmar sig utkanterna och det börjar låta ur högtalarna igen, korsas emellertid deras vägar med ett följe. Framför dem, står Baraka, hans ansikte omisskännligt, omgiven av en eskort.

Hans ögon faller på dem och han känner igen dem, där andra inte gör det. Han går hastigt fram till dem och Tomoe och Fijowna fryser av fruktan för ett ögonblick innan han tar deras händer, och lutar sig för att viska till Tomoe att de är på samma sida och att han vill dem väl. Han säger åt Duncan och dennes milismän att se till att eskortera ut Tomoe och Fijowna säkert.

Sedan skiljs deras vägar åt; Baraka går djupare in, medan Tomoe och Fijowna fortsätter utåt.

Scen 11 – I ingenmansland

Tomoe och Fijowna återkommer till Nya Galileen via ingenmanslandet. Duncan och hans milismän låter dem vandra den sista biten själv. När det blir tydligt att det är dem blir kardinal Mattitayos alldeles till sig och springer ut för att ta emot dem. Han tar dem i sin famn och kysser dem förtvivlat, överlycklig över att de har återvänt. Tomoe känner knappt igen sin make.

När de sedan går tillbaka, som en enad familj skrattar han högt, uppfylld av lycka. Plötsligt bränner ett skott av från bakom dem och kardinalen faller till marken. Han vrålar och snabbt kommer hjälp som bär honom till säkerhet. Nedhållande eld vrålar över deras huvuden, riktad mot den sohei som försökte dräpa kardinalen. Väl i säkerhet konstateras att skottet som tur var gick genom benet och därmed inte är livshotande. Däremot hotar det hoppet om en fredlig lösning på konflikten.

Efterarbete

Vi pratar om vad vi har fått reda på under detta spelmöte och kan delvis besvara flera av våra frågor: Vem är kardinalen? Vad kommer hände med apostaterna? Hur kommer staden att förändras?

Vi lägger även till några nya frågor:

  • Vad kommer av att Tomoe och Fijowna återvände från apostaterna?
  • Vad kommer sohei göra, i och med splittringen?
  • Hur kommer Roshan påverka Zonen?

Vi konstaterar att Tomoe har brutit sin Sanning ”Maktlystnad”, då hon satte sin dotter Fijowna före makten, genom att huvudlöst kasta sig in i ett räddningsuppdrag.

Nu börjar vi inträda en ny del av berättelsen. Det är nu en krigszon i delar av Nya Galileen och kapaken har börjat äta sin väg genom systemen även här ute. Det lugna mellanspelet är över, då de första skotten har avfyrats.

Apeldalen 7: Lugnets sista afton

Det står och väger. Lugnet försvinner. Vad ska bli av apostaternas sekt och Barakas försök att leva i fred? De frågor som stod i fokus för detta spelmöte var:

  • Vem är kardinalen?
  • Hur kommer det att gå för apostaterna?

Scen 1 – På löjtnantens kontor

Löjtnant Kayo har kallat till sig Roshan, för att fråga varför hon ännu inte har lämnat över de ledande apostaterna. Hon svävar på svaret och löjtnant Kayo ger henne en ovälkommen upplysning: han kan inte längre hålla kardinalens trupper väntande. De kommer att gå mot apostaterna vid gryningen. Roshan har till dess på sig att lura ut dem, om hon vill undvika en konfrontation.

Roshan frågar om de är medvetna om att apostaterna har fått förstärkning av sohei från Mmerkurius; det är han inte och tackar för upplysningen.

Scen 2 – I apostaternas rådskammare

På ena sidan den trånga rådskammaren, som tidigare varit Barakas sovrum, sitter syster-kapten Etsuko Jakovitsu och argumenterar för att den nya församlingen behöver förbereda sig för ett angrepp, genom att barrikera sig. På andra sidan sitter Klowi och argumenterar för att de måste visa sig villiga att enas med sina syskon och finna förståelse. I mitten är Baraka fångad, tyngd av ansvar och ovillig att ta ställning. I hans huvud är de ännu del av den Gråtande ghulens asfåglar, och uteslutningen av dem visar bara att de behövs för att leda dem på rätt köl.

Han tar Klowis parti och förespråkar lugn. Snart hoppas de att Fijowna ska komma till dem; då har de en möjlighet att diskutera med henne och förhoppningsvis påverka kardinalen. För att blidka syster-kapten Etsuko Jakovitsu föreslår Baraka att de ska bygga barrikader längre in i deras kvarter, där de inte lika lätt upptäcks. De vill inte verka avståndstagande. Hon accepterar det, men förklarar för Baraka att hon hoppas att han har rätt.

Scen 3 – I kardinalens salong

Långt in på natten sitter kardinal Mattitayos i salongen och ser över försändelser, rapporter och förslag. Hans församling mobiliserar till strid och han kan inte sova. Fijowna och Xerxes har sedan länge dragit sig tillbaka för kvällen, men Tomoe är kvar vid hans sida.

En förfrågning har kommit: vilka order ska ges till soldaterna? Ska de gå in snabbt och gripa alla upprorsmakare, eller ge sig till känna? Matittayos våndas och frågar sin fru: är det inte viktigt att de visar sig barmhärtiga och först ger alla valet att försaka denna apostasi innan de kapas ner.

Tomoe är av den motsatta åsikten: de visste precis vad de valde, när de lämnade församlingen. Alla som är kvar är övertygade kättare och ska kapas ner snabbt och skoningslöst.

Detta dras till en konflikt, som Tomoe förlorar. Mattitayos delar ut ordern att Nya Galileens här skall vänta på behörigt avstånd och ge alla möjlighet att avsvära sig sin falska tro, innan de går in. Tomoe muttrar inombords, men yppar inte ett ljud.

Scen 4 – I närheten av de saliga

I närheten av de saligas boning väntar Baraka på Roshan, i hopp om att kunna tala med henne och få henne att avstyra det hela. Hon blir överraskad, men söker att övertyga honom om att visa någon vilja att nedrusta, i hopp om att visa hopp. Hon avslöjar att anfallet kommer vid gryningen och att de måste visa underkastelse. Baraka ber henne gå till kardinalen och få honom att avbryta det och i utbyte mot det är han villig att förråda Apokryfazonens sohei till Kurian om det skulle innebära fred.

Baraka vinner konflikten, men hinner inte göra någonting av det. Bakom Baraka dyker två agenter från Kurian upp, som följt Roshan i väntan på att hon ska leda dem till Baraka som övertalat. De smyger sig på, trots att Roshan försöker få dem att försvinna. När samtalet når sin slutpunkt och Baraka går därifrån ropar de åt honom att stanna. Han börjar löpa och de drar sina pistoler.

Och Roshan ställer sig i vägen för soldaterna för att hjälpa Baraka fly. D.v.s. hon hjälper Baraka i Konflikten mellan vakterna och honom – till ingen nytta. Ett skott träffar Baraka, och fäller honom till marken, medan vakterna snabbt rusar över Roshan. De skäller ut henne för att hon skött sin roll så dåligt, men Baraka tror inte att han har blivit förrådd: han förbannar henne, men blinkar listigt med ena ögat.

Kurians soldater släpar iväg Baraka till sitt högkvarter.

Scen 5 – Återigen, i kardinalens salong

Bunden av sitt löfte till Baraka söker sig Roshan genast till kardinal Mattitayos. Då hon kommer med ett viktigt bud, visas hon upp i salongen. Där sitter nu Mattitayos, Tomoe och Roshan: kardinalen, den bedragna och bedragerskan. Tomoe drar sig tillbaka och låter kardinalen och Roshan diskutera.

Hon rapporterar att Baraka är infångad och i Kurians förvar, vilket gör Mattitayos överlycklig. Hon vill dock gå steget längre: hon vill hitta ett sätt att skona Barakas liv. Kardinalen undrar varför i hela fridens namn det är så viktigt och Roshan säger rakt ut: ”Han är min vän och jag är orolig för honom.” Men han är ju apostat?

Jo, medger Roshan, men det kan ändras på. Om han skulle avsvära sig denna tro? En konflikt uppstår, som Roshan vinner. Hon får ett löfte från kardinalen att Barakas liv kommer att skonas, om han på morgonen ställer sig inför sin forna församling, fördömer sitt kätteri och uppmanar dem att överge honom.

Tomoe har inte yppat ett ord, men hon har insett någonting: så rakt på sak har Mattitayos aldrig låtit en annan person tala. Roshan var genuin, ärlig och mötte honom som en person med egna känslor. Så har Tomoe aldrig gjort. Det är inte Roshans ungdom som drar honom till henne, utan hennes ärlighet – och det kan Tomoe inte ge honom.

Scen 6 – I kurians fängelse

Baraka kastas ner på en stol i ett av Kurians förhörsrum och spänns fast i den. Snart kommer löjtnant Kayo in. Han skriker och domderar och kräver information från Baraka. Vem? Var? Hur? Allt som kan hjälpa honom att krossa kätteriet. Han visar upp sin arbetsbänk, fylld av tortyrredskap förberedda just för honom. Baraka vägrar kuvas. Han nekar fortfarande.

Så Kayo börjar slå honom. Och slå, och slå, och slå, tills dess att en vakt som insett vad som pågår stormar in i rummet och berättar att löjtnanten behövs någon annanstans.

Scen 7 – Återigen, i kurians fängelse

Roshan söker snabbt upp Baraka och blir insläppt i hans cell. Hon väcker honom till liv och berättar vad kardinalen har sagt: han kan rädda sitt liv, om han bara avsvär sin tro! Baraka vägrar. Varför ska han göra det? Han leder sig församling rätt. De måste skydda den Kapakätna. Han frågar henne: varför är hon så rädd?

Roshan suckar tungt. Så tar hon fram en bit kapakmögel ur sin rensel. Det är dags att visa honom. De äter det heliga mögel gemensamt och snart faller deras kroppar bort. Som det orakel hon är visar Roshan honom Jerusalemzonen: de benvita kapakrötterna så långt ögat når, övervuxna av kopparmöglet varän biomassa har varit. De saffransgula sporerna drar fram i tunga moln.

Deras grupp vandrar gemensamt i dalgång. De är utmärglade, sjuka; deras kläder är trasiga och mångas hud bär en gulaktig ton efter att länge druckit var dag för att hålla zonen ute. På ett krön till höger står där på en rad ett dussin ghuler och stirrar med sina rovdjursaktiga blickar ner i dalen. De ser upp på en av dem, som bär deras mors ansikte, men bakom ansiktet finns ingenting kvar av henne.

Roshan visar honom allting. Hon visar all sin smärta och utsatthet, all sin sorg och sina förluster. Baraka tar in denna fantombil och de sanna känslor vilka bär upp den. Zonen försvinner, som det visionens staffage det är, och kvar är blott den djupaste sorg en människa kan uppleva och denna är på grund av Zonen. De enas i den och Roshan visar också varför hon hjälper Baraka: det är på grund av kärlek. Inte en romantisk sådan, utan en sant osjälvisk, god kärlek.

Scen 8 – På Fijownas rum

Då Fijowna inte har stigit upp i vanlig tid, går Tomoe för att se till sin dotter. Väl där finner hon en uppbäddad säng, men ingen dotter. Paniskt sliter hon täcken och kuddar av sängen i jakt på sin dotter. När hon till sitt accepterar att hon är försvunnen vrålar hon ut sin vrede över detta – förräderi? Kidnappning? Oavsett ska någon betala.

Scen 9 – Slutligen, i kurians fängelse

Roshan och Baraka väcks, då löjtnant Kayo trampar in i rummet. Deras ögon är  rödgråtna och sömngruset knastrar då de blinkar bort drömmen. Han har inget tålamod, utan vill helt enkelt veta om Baraka har bestämt sig. Ska han avsvära sig sin tro eller ska han bli kvar här i fängelset.

Baraka ser på Roshan och ställer sig upp. Han säger att han följer med –  och att det är Roshan som har räddat honom.

Efterarbete

Vi talar om det nästkommande spelmötet, då vi ju självfallet kommer att få ta reda på hur det apostatiska sekten ska ta detta hot. Vi diskuterar också att Tomoe personliga stora nu kommer att komma igång, då hon tvingas lämna hemmets härd som en följd av Fijownas försvinnande. Vi är peppade.

Några Sanningar har ändrats: Tomoe har bestämt en Lögn till sin Sanning ”Maktlystnad”: ”Sätt makten före Fijowna”. Därtill utvecklades Roshans Sanning ”Vill rädda Baraka”, som hon har slitit. Hon ändrar Lögnen till ”Låt honom offra sig själv”.

Apeldalen 6: de Saligas anleten

Under detta spelpass fortsatte vi bygga på den nya situation som vi etablerade under det föregående spelmötet. Tomoe har blivit en rollperson och vi vill knyta samman henne med de övriga rollpersonerna. För att uppnå detta siktade vi på att sätta förhållandevis korta scener och få se olika konstellationer av figurer.

Scen 1 – I kardinalshemmet

Tomoe arbetar i kardinalshemmet, med att ordna hushållet. Hon arbetar i tystnad i salongen medan läraren Xerxes sitter vid sitt arbetsbord i samma rum och skriver ett svar till Fijownas senaste uppsats.

Snart kommer Fijowna hem. Hon hälsar på de andra och lämnar över ett brev till sin mor, vilket hon berättar att en apostat har bett henne ge till henne. Tomoe säger ingenting – så upprörd blir hon av att höra att hennes dotter har träffat en apostat – och skickar iväg henne.

Först när hon har gjort färdigt sitt arbete läser hon brevet: en kort skrivelse från Klowi, som berömmer Tomoe för hennes klokskap och vädjar om att de ska träffas och försöka finna ett sätt att ena församlingen. Tomoe gör inget brevet, men knyter bandet som omgivit pappret om sin handled, för att tänka på det.

Scen 2 – Ibland apostaterna

Roshan minns sitt löfte till löjtnant Kayo, om att hjälpa till att få tag på apostaternas ledare, och vandrar målmedvetet mot Barakas boning. Allteftersom hon närmar sig deras högkvarter tjocknar kapakröken Adiletts slagord är skrivna på väggarna: ”Kärlek är att döda sina fiender”.

Apostaterna känner igen henne men de hindrar henne inte. När hon närmar sig Baraka möter hon två svurna syskon ur Apokryfazonens sohei i fulla kyrassrustningar,vilka hon inte hade hört om tidigare. Snabbt blir hon mottagen av en entusiastisk Baraka som är överlycklig att hon har sökt upp dem. Han ber entusiastiskt om hennes hjälp att fortsätta med Klowis arbete att övertyga Tomoe. Roshan krossar emellertid snabbt hans hopp.

För första gången talar hon helt ärligt: hon förklarar för Baraka vilka dåliga beslut han har tagit och hur svårt han gör för henne att hålla honom levande. Hans vädjan om hjälp ger hon inte mycket för, utan säger rakt ut att det hon tidigare sagt om de saliga – att det sägs att de är frälsta – är lögn och båg. Hennes ord skakar Baraka och hon pressar på och vädjar att han ska låta henne hjälpa honom. Hennes plan är enkel: om de ger Klowi till Kurian och Baraka hoppar av kommer kätteriet att ha tappat huvudet. Då kan han skonas.

Baraka skakar saktmodigt på huvudet och frågar Roshan: ”Är döden det vi ska frukta mest, eller är det ett liv utan mening?”

Han vägrar och det uppstår Konflikt, där Roshan vill att Baraka ska offra Klowi och Baraka vill att Roshan ska hjälpa honom. Baraka vinner just Konflikten och Roshan lovar att hjälpa övertyga Tomoe.

Scen 3 – Bland de saliga

Tomoe, ännu förvirrad av brevet hon fick dagen innan, går till sin värv bland de saliga. De hålls i en undanskymd del av staden, där de lever sina liv efter strikta rutiner vilka föreskriver när de ska stiga upp, äta, meditera och när dagens sex böner skall uträttas. De saliga deltar efter förmåga: somliga är klara större delen av dagen bara för att emellertid förlora sig i möglets grepp, medan de mest förlorade i kapaken är letargiska och okontaktbara eller rent av aggressiva.

Under ett bönemöte lyssnar Tomoe till Kanti, en av zoroastrianerna, som predikar om vikten att aldrig ge upp sina syskon utan ständigt kämpa för att rehabilitera dem; sannolikt predikar han mer till skötarna än till de saliga. Tomoe fingrar på sidenbandet runt sin arm och vänder på orden. Till sist finner hon någon slags frid och kan lugna sitt stormiga sinne.

Scen 4 – I gatan utanför de saligas kvarter

Då Tomoe lämnar sin tjänst hos de saliga väntar Baraka och Roshan någon gata bort. Baraka fäller ner sin huva och avslöjar sig för Kurians övervakningskamera. Han vet att tiden är knapp innan Kurian slår till och ber om Tomoes öra. Tomoe tvekar, men drar sig inte undan. Tålmodigt lyssnar hon på Barakas vädjan om hjälp och gör snabbt tydligt att de nog kommer ha svårt att komma överens.

Innan deras samtal har kommit någon längre väg ber dock Tomoe de andra att följa henne, då hon vill visa dem någonting. Hon vänder om och leder dem till de saliga.

Scen 5 – Återigen, bland de saliga

Tomoe leder runt Baraka och Roshan bland de saliga och visar upp de intagnas förtvivlan och lidande. Till sist stannar de utanför en cell, vari en kvinna sitter inspärrat; hennes ansikte är förstört och ärrat sedan hon i sin förtvivlan har löst sönder det. Hennes ögon blickar hoppfullt mot besökarna.

Tomoe insisterar på att alla Nya Galileens invånare skulle dela denna kvinnas öde om zonen skulle få utvidgas och att det är därför de måste kontrollera kapaken. Baraka är skakad av sina syner, men hävdar motsatsen: denna kvinna har nekats den gemenskap som möglet kan ge människan. Det är grymt att hålla henne inspärrad på detta sätt och driva henne till sina självskador.

Roshan försöker få Tomoe att mojna och tala för fred och samförstånd, men når ingent större framgång. Debatten böljar fram och tillbaka, tills dess att de förstår varandras positioner. Då Baraka vägrar ändra sig inser Tomoe att han inte kommer att vara hennes vän. Hon vandrar mållös därifrån och lämnar dem ensamma.

Roshan tar över Tomoes roll och försöker få Baraka att förstå sin position. Han lyssnar dock inte. Hans ögon är fästa på den ärrade kvinnan och han vill visa för Roshan att han har rätt, att en tuss av det heliga möglet skulle bota hennes sorg. Roshan briserar och de grälar högljutt en stund innan de blir avbrutna av skötare och flyr undan att bli upptäckta.

Intermezzo – skakade av de saliga

Under de kommande dagarna söker sig Baraka gång på gång tillbaka till de saligas kvarter, där han vandrar ibland dem, lyssnar till deras framstönade psalmer och försöker utröna deras tankar ur deras trötta ögon. Hans tankar finner varken svar eller ro. Ett vet han: nyckeln till kardinalen går genom hans familj. Om inte makan är villig att hjälpa dem får han vända sig till dottern.

Roshan går osäkert runt, osäker på vem hon ska vända sig till. Hon återvänder inte till Kurians kvarter, då hon inte vill behöva stå till svars inför löjtnant Kayo än. Vem ska hon vända sig till, nu när Tomoe verkar oframkomlig? Kardinalen? Ariam? Nishat? Hon vet inte. Hennes önskan att skydda både Baraka och motverka Apeldalen sätter henne i en knipa.

Scen 6 – Återigen, i kardinalshemmet

Även Tomoe är frustrerad. Hennes tankar vägrar vila sedan diskussionen med Baraka. Och även hennes interaktion med Roshan; äntligen förstår hon vad hennes make ser i sin älskarinna. Det är inte hennes ungdom eller skönhet som särskiljer henne – nej, det är hennes ärlighet, hennes förmåga att blotta sitt hjärta som Tomoe aldrig gjort. Till råga på allt bränner en av kokerskorna såsen till maten.

Kort sagt är hon på ett fruktansvärt humör, vilket går ut över familjelyckan. När Fijowna berömmer diktsamlingen av Jafar el-Rufi som hon håller på att läsa brister det för Tomoe: småaktigt sablar hon ner sin dotters åsikter och kallar el-Rufis verser för banala och ovärdiga Fijowna. Tomoe tar boken av henne och kastar den på elden.

Xerxes ser med förskräckelse hur denna vackert bundna bok förtärs av lågorna. När Fijowna ställer sig upp och ifrågasätter sin mors beteende ger Tomoe henne en rask örfil. Aldrig förut har hon burit hand på sin dotter och denna smäll har brutit någonting mellan dem. De äter i tystnad.

Efterarbete

Vi avslutar spelmötet med figuerna i botten: vilsna, frågvisa och med en frustration. Bra fördjupning inför nästa spelmöte, vilket bygger vidare på detta. Vad håller Kurian på med? Vad vill Kardinalen? Vad har Fijowna egentligen haft för samröre med apostaterna?

Under spelmötet har vi skrivit till några nya frågor, som uppkommit:

  • Hur kommer det att gå för apostaterna?
  • Hur kommer Zonen att påverka Apokryfa?
  • Vem kommer kapaken att ta?

Därtill har det skrivits några Lögner. Baraka behöver Lögner till de nya Sanningar som han har fått. Till ”Församligens herde” skrivs ”Erkänna att han leder dem fel” och till ”Vill alliera sig med Tomoe” skrivs ”Ge upp hoppet om Tomoe”.

Därtill behöver Tomoe Lögner, då hon nu spelat ett fullt spelmöte utan Lögner. Till ”Orolig för Roshans inflytande” skrivs ”Låt Mattitayos gå till Roshan”, till ”Den kapakätna är ett hot” skrivs ”Acceptera överflödet av kapak” och till ”Maktlystnad” skrivs ”Sätt Fijowna före makten”. Sanningen ”Trons beskyddare” har vi ännu inte fått en känsla för, varför den lämnas därhän.

Roshans Sanningar ändras ingenting ännu, men hon har flera stycken som närmar sig att utvecklas. Snart når hon en brytpunkt.

Apeldalen 5: Nya gemenskaper

Detta spelmöte var länge väntat; som en följd av schemakrockar hade vi inte kunnat få ihop något på länge. Efter det fjärde spelmötets dramatiska slut behövde vi börja på en ny kula. Det femte spelmötet blev kort, men innehållsrikt.

Efter att Adilett hade gått hädan tog Wilper över Tomoe, kardinal Mattitayos fru, som sin rollperson. Tidigare hade vi inte sett henne i berättelsen och det enda som etablerat var att hon fanns, hade fött en välskapt dotter vid namn Fijowna och ville straffa Roshan för hennes affär med kardinal Mattitayos.

Wilper utvecklade så Tomoe till en fullvärdig rollperson. Hon träffade sin blivande make Mattitayos medan han var vid seminariet och lärde sig snabbt hur hon skulle leda honom dit hon vill. Utan hennes hjälp och uppmuntran hade han näppeligen nått denna storhet. Idag har hon i praktiken ett stort inflytande över Nya Galileen, vilket de flesta rådsledamöterna är medvetna om men inte kan göra någonting åt.

I sin vardag arbetar hon med församlingens medlemmar vilka är förlorade i kapakdyrkan, de som är på randen att bli ghuler och nu är viljelösa kollin. Hon sörjer dem, till skillnad från många av sina syskon. Hennes Sanningar är:

  • Trons beskyddare. Tomoe lutar åt S:t Zoroasters skola, vilken förespråkar goda dåd i detta liv och måttlighet, inte minst vad gäller kapakbruk.
  • Orolig för Roshans inflytande. Hon fruktar vad Roshans affär med hennes make kan få för följder.
  • Den kapakätna är ett hot.
  • Maktlystnad.

Scen 1 – I kardinalshemmet

Vi ser insidan av kardinalens hem. På nedervåningen är en opulens värdig kardinalens ställning, där han tar emot sina besökare. På ovanvåningen väntar Tomoe och tar emot honom efter en dag av överläggningar och arbete. Hon tar emot hans utsmyckade ämbetsskrud och hänger undan den inför nästa dag. Sedan går de in i salongen.

Där sitter deras dotter Fijowna vid ett bord tillsammans med sin lärare Xerxes och diskuterar. Mattitayos börjar berätta om sina vedermödor och Tomoe lockar ut det ur honom. Han har bara idag blivit uppsökt av dussintals församlingsmedlemmar som kräver att han gör någonting åt apostaterna som vägrar lämna Nya Galileen, men han är rädd för oroligheter.

Tomoe ser inga problem med detta; är det inte dags att göra sig av med dem nu? En diskussion tar vid, vari Fijowna dras in och läraren Xerxes används som ett lärovittne. Fijowna antar rollen som motpart till Mattitayos försiktighet och Tomoe argumenterar genom att lägga in åtänkanden och hänvisningar.

Det hela avgörs genom en Konflikt, vilken Tomoe vinner. Kardinal Mattitayos hjärta har omvänts och han är beslutsam att driva ut apostaterna.

Scen 2 – I Barakas nyblivna högkvarter

Tillsammans med Baraka utträdde alla de som verkligen trodde på Adilett och många av de som verkligen tror på den Kapakätna. Kvarteren runt Barakas bostad är fyllda av utmattade sökare. Korridorerna är målade i gälla färger och på väggarna står skrivna citat av och hadither om aposteln Adilett i metershöga hanzi. Kapakångorna söta doft tränger överallt. En församling håller på att formas.

Baraka är dess outtalade ledaren, då han utträdde ur församlingen, trots att han själv inte vill framhäva sig. Någon predikant eller teolog är han inte. Denna stundande församlings religiösa ledsagare har istället blivit Klowi, som blev berörd då aposteln Adilett övertog hennes lidande. Hon har givits titeln Guds brud och leder sina åhörare i trans.

Det är knapert i församlingen, då det är den Gråtande ghulens asfåglar som har givits rätt att styra över Nya Galileen och därmed kontrollerar all matproduktion och tar emot alla försändningar. Tills vidare har apostaterna överlevt på donationer som har sänts från kapakdyrkare över hela Apokryfa. Dessa har, korrekt, förstått att apostaterna kontrollerar smuggelrutterna till Apeldalen och att den legitimerade församlingen inte kommer att hålla liv i Apeldalen längre.

In i denna osäkerhet marscherar nu något tjog soldater in, i fulla kyrassrustningar och med tung beväpning, deras visir uppfällda men ansikten dolda bakom slöjor. De presenterar sig som Apokryfazonens sohei och säger att de har sänts av Miiderakatedralen på Merkurius för att understödja den Kapakätna. Dess ledare, syster-kapten Etsuko Jakovitsu, sitter ner med Baraka för att erbjuda sin hjälp i kampen.

Då syster-kaptenen frågar efter en ledare slingrar sig dock Baraka och säger att han inte styr, att ingen egentligen styr. Med befälets självklarhet säger Etsuko Jakovitsu:

”Då tar vi kontroll här.”

Och Baraka tvekar. Detta var ju inte vad han ville! Han börjar argumentera emot och snart står en konflikt mellan dem. Baraka vinner dock och övertygar syster-kaptenen att Apokryfazonens sohei inte bara kan ta över. Istället etableras ett styrande råd, där de självklart har en plats. Och så är församlingen etablerad.

Scen 3 – På den framlidne taxiarkens kontor

Roshan blir uppkallad till löjtnant Kayo. Sedan taxiark Ifens bortgång har kurians styrkor varit osäkra och splittrade; befälskedjan har skakats och man har hållit en låg profil. Vad som kommer att ske har Roshan ännu inte fått höra; somliga viskar om att rådgivare från Kalifatet ska sändas till Nya Galileen för att förstärka Kurian. Tills vidare har löjtnant Kayo befälet: för omvärlden är han kompetent men har aldrig bevisat sig värdig någonting högre än en löjtnantstitel.

Löjtnanten tar emot Roshan och börjar med att på ett konfrontativt och knöligt sätt fråga vad hon egentligen gör åt Kurian. Hon blir stött och förklarar att hon har kontakter och kan medla, vilket intresserar taxiarken. På frågan om hon skulle kunna komma i kontakt med Baraka och Klowi svarar hon – Självklart!

Löjtnant Kayo blir överlycklig åt detta och förklarar sin plan: om de kan kapa ormens huvud, d.v.s. Baraka och Klowi, kommer kätteriet att falla samman. Han ber Roshan att lova att hjälpa till med detta och hon lovar, motvilligt, att hjälpa honom att fånga in dessa.

Efterarbete

Vi pratade kort om spelmötet och känslan i vart vi är på väg. Det blev en möte med lite spel och mycket etablerat. Sanningsmässigt väntar vi med att skriva Lögner till Tomoes Sanningar.

Däremot var det dags att ersätta Barakas religiösa Sanning, vars Lögn han uttalade under förra spelmötet, då han nu har gått ett spelmöte utan. Barakas exkommunicering och denna nya församling i vardande har tvingat honom att omvärdera sin plats i församlingen. Mats hittade en perfekt ersättning: Församlingens herde.

 

Apeldalen 4: Apostlagärningar

Även detta blev ett kortare spelmöte, som kretsade kring Adiletts inspärrning. Vi behövde nu får reda på hur det skulle gå för Adilett i Kurians förvar, varpå vi fick ett fantastiskt svar. De frågeställningar som var i fokus detta spelmöte var:

  • Hur skipar Adilett rättvisa?
  • Hur påverkas taxiark Ifen av sina visioner?

Scen 1 – I Barakas boning

Vi inleder spelmötet där vi slutade sist: med Roshan på väg till Baraka. I kvarteren omkring Barakas boning har det samlats människor som lågmält och förväntansfullt väntar på Barakas tillfrisknande. Hans rykte har vuxit efter att han skickade bort Nishat och de som hoppas på att församlingen ska ge sig ut för att frita Adilett verkar ha satt sitt hopp till honom.

Roshan känns snabbt igen och eskorteras in till Baraka. Han säger åt sina följeslagare att lämna dem ifred och börjar snabbt att berätta om de visioner som han fick, då han åt av den Kapakätnas kropp. Han ber Roshan om vägledning: vad innebär de och hur ska han förstå dem? Roshan slits här mellan sin önskan att rädda Baraka och oraklets skyldighet att vägleda sina församlingsmedlemmar ärligt. Hon är oraklet som Baraka ber om och vägrar att ge honom en tolkning som skulle gynna henne.

Till sist talar de om ghuler och Baraka frågar henne om det är sant, att de som helt uppgått i möglet är saliga och garanterade en plats i Paradiset. Trots att hennes egen övertygelse skriker åt henne att neka, svarar Roshan återhållsamt: ”De säger ju det”. Baraka, stärkt av detta, inser då att han måste frita Adilett. Han ber Roshan om hjälp, men hon vill inte. Baraka vinner emellertid konflikten och hon går med på att hjälpa till, bara för att kunna se till att han inte hamnar i ännu mer trubbel.

Scen 2 – I Adiletts tankar

Adilett sitter ännu inspärrad. Vi pratar om hur hen känner sig, dessa långa, ensamma dagar, avskuren från den illusion av dygnsrytm som finns på Apokryfa. Adilett vänder sig inåt, till sig själv, på jakt efter svar: vad vill egentligen Gud? Varför är hen där? Några svar hittar hen egentligen inte; avskuren från kapaken har Adilett inga svar. Hen har ingen skolning i texter, inga studier kring hadither eller erfarenhet som skiljedomare att luta sig mot.

Hens tro lutar sig på hens visioner och det levande helgonet. Nu är hen avskiljd från dem.

Scen 3 – I rådskammaren

Baraka söker uppbåda stöd bland enskilda rådsmedlemmar för att agera mot Kurian och frita Adilett. Vi sammanfattar den jakten i en konflikt, där Barakas avsikt är att uppbringa stöd för att agera och min är att peka ut honom som en illojal splittrare. Trots Roshans hjälp förlorar Baraka konflikten.

Vi sätter scenen som följer på detta, då kardinal Mattitayos har samlat rådet i dess kammare. De sitter i en cirkel: kardinalen och ledamötena Nishat och Ariam på pallar, de andra på kuddar och Baraka på det kala golvet. Kardinalen står upp och spottet yr när han pekar ut Baraka som en nolla och en dåre, som tror sig kunna förekomma församlingens vilja och störta dem i konflikt med Kurian, för sin egen dårskaps skull. Baraka har ett val, hotar kardinalen: antingen böjer han sig för rådets och församlingens vilja, eller så kommer han och alla som följer honom att uteslutas från husrum, trygghet, mat och så vidare.

Baraka står nu inför ett ultimatum. Om han böjer sig för rådet uttalar han Lögnen till  Tjänare till Adilett: ”Gå emot Adiletts ord” (Baraka är övertygad om att det åligger honom att frita hen). Om han ger sig av för att frita Adilett uttalar han Lögnen till Församlingens tjänare: ”Sätta sig själv före församlingen”.

Han tvekar under kardinal Mattitayos blick, men reser sig till slut och går. Mot hans rygg utslungar kardinalen smädelser; han kallar Baraka för dåre och apostat. Genom moskén ekar orden: ”Jag utesluter dig! I kraft av mitt ämbete utesluter jag dig!”

Baraka går med rak rygg och en nyfunnen lätthet i steget.

Scen 4 – I Adiletts cell

Adiletts isolation bryts, av att taxiarken besökar hen. Med sig har han en vakt. Adiletts har hållit sin låga brinnande genom att offra sin klädnad. Hens särk är naggad i kanterna och när hen erbjuder taxiarken vatten kan han skymta hennes underarm, då undertröjan gått till elden.

Ifen börjar återigen att ifrågasätta Adiletts handlingar i ett hopp om att förstå hen. Adilett behandlar dock målet som en domstolsförhandling. Hen har givit taxiarken en förståelse för den smärta som han har orsakat Klowi; om han är ångerfull skall han få leva, men om han verkar oberörd skall han dö.

Adilett driver på samtalet och de två försöker komma under huden på varandra. Adilett provocerar Ifen att agera och drar efter en stund slutsatsen att han inte har förändrats av sina visioner. Tyst uttalar hen dom över honom och lockar honom att närma sig. Det uppstår en konflikt, där Adilett vill locka Ifen att kasta sig över hen, så hen kan försvara sig. Då Adilett vinner konflikten händer så också.

Hen använder sig av förförelse, vilket slår an väl, då Ifen inte har kunnat glömma hen. De omfamnas sexuellt och vi ser att Adiletts kropp är perfekt: inget saknas där. Under akten blir Ifen våldsam – oklart huruvida Adilett har provocerat fram detta. Akten slutar med att Adilett värnar sig genom att strypa den nakna taxiarken med en sladd. Vakten gör inget, måhända äcklad av taxiarkens övergrepp. Hen lämnar Adilett oberörd.

Det etableras även, genom att ett kort spelas, att en förrädare inom Kurian har sett detta och låtit sända det på skärmarna runt om i Nya Galileen, samtidigt som det hände.

Adilett lastar Ifens kadaver på en vagn, som hen kör framför sig när hen lämnar sin cell.

Scen 5 – Hos zoroastrianerna

Roshan ser katastrofen framför sig: Baraka har blivit utesluten. Om inte hon tar avstånd från honom riskerar hon samma öde; sedan hennes misslyckande med att rädda Adilett är kardinalen inte särskilt benägen att skydda henne. Vart ska hon gå? Vem kan hjälpa henne? Till sist framträder rådsledamot Ariam som hennes allierade och vän.

Zoroastrianerna är redan i färd med att väpnade sig, skulle oroligheter bryta ut. Ariam förklarar snabbt att Baraka tyvärr är utesluten ur församlingen och att han inte kan göra någonting åt detta. Roshan ber om att han ska hjälpa henne att undertrycka våldsamheterna och frågar om råd: vem ska hon gå till? Vad vet han?

Ariam är lika villrådig som Roshan och de diskuterar om det är klokast att gå till kardinalen, taxiarken eller till Baraka. Ariam vill dock inte bestämma åt Roshan och säger åt henne att följa sitt hjärta. Hon beslutar sig för att söka upp taxiarken.

Mellanspel – Barakas planer

Innan vi sätter kvällens sista scen, debatterar vi vad Baraka har för sig, för att ha koll på läget i Nya Galileen. Han håller på att göra planer tillsammans med de som följer honom. Han känner sig märkligt befriad från sina åtaganden och diskuterar med sina kamrater. Somliga som tidigare stödde honom har nu lämnat hans sida och andra som tvekade har nu sökt sig dit.

De är inte längre del av den Gråtande ghulens asfåglar, men är heller inte någon egen församling. Vad är de? Det måste de lista ut. Därför stormar de heller inte Kurians fängelsehålor. Inte ännu; de är för få och har inte stöd av befolkningen.

Scen 6 – Flykten från Kurians cell

Till sist återvänder vi Adilett, aposteln som i sin nakenhets prakt, tänker vandra ut från Kurians fångsthålor. Det råder paniktillstånd där inne. Oroligheten i Nya Galileen har nått Kurian och man har kommenderat ut alla i hopp om att kunna lugna ner situationen. När Adilett skjuter taxiarkens nakna, strypta kadaver genom förläggningens korridorer, på väg mot Apeldalen, ser hen först ingen. Kurians lokaler verkar tomma.

Det är dock inte utgångarna till Nya Galileen. När Adilett rundar ett hörn och närmar sig en utgång möter hen en vaktpost bemannad av fyra vakter i katafraktrustningar, med tillhörande beväpning. Dessa tremetersjättar tvekar dock inför synen av Adilett: den vidskepelse de alla hyste gentemot hen när hen kom till förläggningen har förvärrats av att Adilett har suttit inspärrad och att de har förbjudits att ens tala till hen. Nu kommer aposteln, naken och orädd, skjutandes taxiarkens kropp framför sig, som vore den en grym totem som förutspår dess öde. Adilett saktar inte ner.

Konflikt uppstår. Adilett har som avsikt att passera dem. Spelledaren har som avsikt att skjuta ner hen. wilper väger snabbt alternativen och meddelar sedan att han ger upp. Det betyder att Adilett förlorar konflikten, men att han får lägga till en sats på avsikten. Alltså: Kurian skjuter ner Adilett, men först vid Apeldalens rand.

Adilett passerar igenom denna första vaktpost, som viker åt sidan, uppfyllda av en fruktan inför denna hämnande varelse. Hen passerar oantastad och förhållandevis obemärkt genom Nya Galileen och när hen närmar sig fronten uppstår en kamp mellan soldaterna som bemannar just denna port. Somliga vill öppna, somliga vill hindra hen. Det slutar med att porten öppnas och hen kan passera, men att en av soldaterna tar mod till sig och riktar sin gausskarbin mot hens rygg. Två skott genomborrar Adiletts kropp och orsakar fruktansvärda utgångshål.

Med sviktande medvetande uppfattar Adilett hur Eleas mujaheddin lyfter upp hen och tar hen mot Apeldalen. Men Adiletts vision ska visa sig vara sann. wilper vill inte låta hennes bryta sin Sanning och återvända till Apeldalen; han spelar ett kort ur den större arkanan och konstaterar definitivt att Adilett dör i denna soldats armar, precis utanför hens profet och guds gemenskap.

Efterarbete

Vårt eftersnack handlar ganska naturligt om hur vi har upplevt Adilett som figur och wilpers upplevelse att ha spelat hen. Han beskriver det som att Adilett var en häftig figur, men att han upplevde det lite som att spela en biroll, då hen hade en såpass fatalistisk världsbild. Adiletts story kunde gå åt två håll: antingen dog hen som den apostel hen var, eller så övergav hen någonting viktigt. För storyns skull upplevde wilper att det förstnämnda var mer intressant och ärligare mot Adiletts karaktär.

Även om bägge alternativen skulle ge en intressant utveckling av handlingen knyter Adiletts martyrium på ett naturligt sätt samman berättelsens första akt. Nu går vi in i ett nytt skede av berättelsen, men bilden som skapas av Adilett kommer att hemsöka berättelsen framöver.

wilper hoppar ingalunda av kampanjen, utan tar en etablerad biroll och lyfter upp denne till rollperson, som reglerna föreskriver. Efter att ha diskuterat vilka som vore intressanta landar vi i att wilper tar över Tomoe, kardinalens fru som har fött honom ett barn. Vi har inte sett henne i någon scen och vet inte mer än så.

Barakas Sanningar genomgår ett mindre kaos. Då han uttalade Lögnen på ”Församlingens tjänare” kommer han att få spela utan en religiös Sanning nästa spelmöte och skriva en ny i slutet av det. I och med Adiletts död försvinner naturligt Sanningen ”Tjänare till Adilett”. Denna behöver bytas ut mot en ny relationssanning riktad mot Tomoe.

Därtill ska Barakas sanning ”Kapakdyrkare” utvecklas, då den har använts sex gånger. Mats väljer att skriva om Lögnen och genom den representera vilken betydelse Adiletts martyrium har haft. Sanningens nya Lögn blir ”Gå emot Adiletts vilja” (som Baraka uttolkar den). Hens ord blir de rättesnöre som de rättroende ska rätta sig efter.

Till sist konstaterar vi att vi har besvarat tre av våra Frågeställningar:

  • Hur skipar Adilett rättvisa? Med alla tillgängliga medle, efter att hen har gjort sig helt säker på offrets skuld. I fallet Ifen mediterade hen på saken i två veckor innan hen bestämde sig.
  • Hur kommer Ifen att påverkas av sina visioner? Han blev eggad, men inte övertygad. Som en följd av det blev han dräpt av Adilett.
  • Vad kommer rådet att göra mot Baraka? Utesluta honom ur församlingen, förklara honom apostat och utesluta alla som följer honom.

Under nästa spelmöte har vi en ny situation att bekanta oss med: Baraka är utsluten, taxiarken har vanärats och dräpts, Adilett har dött martyrdöden och Tomoe äntrar som en ny rollperson. Akt 2 börjar.