Apeldalen 4: Apostlagärningar

Även detta blev ett kortare spelmöte, som kretsade kring Adiletts inspärrning. Vi behövde nu får reda på hur det skulle gå för Adilett i Kurians förvar, varpå vi fick ett fantastiskt svar. De frågeställningar som var i fokus detta spelmöte var:

  • Hur skipar Adilett rättvisa?
  • Hur påverkas taxiark Ifen av sina visioner?

Scen 1 – I Barakas boning

Vi inleder spelmötet där vi slutade sist: med Roshan på väg till Baraka. I kvarteren omkring Barakas boning har det samlats människor som lågmält och förväntansfullt väntar på Barakas tillfrisknande. Hans rykte har vuxit efter att han skickade bort Nishat och de som hoppas på att församlingen ska ge sig ut för att frita Adilett verkar ha satt sitt hopp till honom.

Roshan känns snabbt igen och eskorteras in till Baraka. Han säger åt sina följeslagare att lämna dem ifred och börjar snabbt att berätta om de visioner som han fick, då han åt av den Kapakätnas kropp. Han ber Roshan om vägledning: vad innebär de och hur ska han förstå dem? Roshan slits här mellan sin önskan att rädda Baraka och oraklets skyldighet att vägleda sina församlingsmedlemmar ärligt. Hon är oraklet som Baraka ber om och vägrar att ge honom en tolkning som skulle gynna henne.

Till sist talar de om ghuler och Baraka frågar henne om det är sant, att de som helt uppgått i möglet är saliga och garanterade en plats i Paradiset. Trots att hennes egen övertygelse skriker åt henne att neka, svarar Roshan återhållsamt: ”De säger ju det”. Baraka, stärkt av detta, inser då att han måste frita Adilett. Han ber Roshan om hjälp, men hon vill inte. Baraka vinner emellertid konflikten och hon går med på att hjälpa till, bara för att kunna se till att han inte hamnar i ännu mer trubbel.

Scen 2 – I Adiletts tankar

Adilett sitter ännu inspärrad. Vi pratar om hur hen känner sig, dessa långa, ensamma dagar, avskuren från den illusion av dygnsrytm som finns på Apokryfa. Adilett vänder sig inåt, till sig själv, på jakt efter svar: vad vill egentligen Gud? Varför är hen där? Några svar hittar hen egentligen inte; avskuren från kapaken har Adilett inga svar. Hen har ingen skolning i texter, inga studier kring hadither eller erfarenhet som skiljedomare att luta sig mot.

Hens tro lutar sig på hens visioner och det levande helgonet. Nu är hen avskiljd från dem.

Scen 3 – I rådskammaren

Baraka söker uppbåda stöd bland enskilda rådsmedlemmar för att agera mot Kurian och frita Adilett. Vi sammanfattar den jakten i en konflikt, där Barakas avsikt är att uppbringa stöd för att agera och min är att peka ut honom som en illojal splittrare. Trots Roshans hjälp förlorar Baraka konflikten.

Vi sätter scenen som följer på detta, då kardinal Mattitayos har samlat rådet i dess kammare. De sitter i en cirkel: kardinalen och ledamötena Nishat och Ariam på pallar, de andra på kuddar och Baraka på det kala golvet. Kardinalen står upp och spottet yr när han pekar ut Baraka som en nolla och en dåre, som tror sig kunna förekomma församlingens vilja och störta dem i konflikt med Kurian, för sin egen dårskaps skull. Baraka har ett val, hotar kardinalen: antingen böjer han sig för rådets och församlingens vilja, eller så kommer han och alla som följer honom att uteslutas från husrum, trygghet, mat och så vidare.

Baraka står nu inför ett ultimatum. Om han böjer sig för rådet uttalar han Lögnen till  Tjänare till Adilett: ”Gå emot Adiletts ord” (Baraka är övertygad om att det åligger honom att frita hen). Om han ger sig av för att frita Adilett uttalar han Lögnen till Församlingens tjänare: ”Sätta sig själv före församlingen”.

Han tvekar under kardinal Mattitayos blick, men reser sig till slut och går. Mot hans rygg utslungar kardinalen smädelser; han kallar Baraka för dåre och apostat. Genom moskén ekar orden: ”Jag utesluter dig! I kraft av mitt ämbete utesluter jag dig!”

Baraka går med rak rygg och en nyfunnen lätthet i steget.

Scen 4 – I Adiletts cell

Adiletts isolation bryts, av att taxiarken besökar hen. Med sig har han en vakt. Adiletts har hållit sin låga brinnande genom att offra sin klädnad. Hens särk är naggad i kanterna och när hen erbjuder taxiarken vatten kan han skymta hennes underarm, då undertröjan gått till elden.

Ifen börjar återigen att ifrågasätta Adiletts handlingar i ett hopp om att förstå hen. Adilett behandlar dock målet som en domstolsförhandling. Hen har givit taxiarken en förståelse för den smärta som han har orsakat Klowi; om han är ångerfull skall han få leva, men om han verkar oberörd skall han dö.

Adilett driver på samtalet och de två försöker komma under huden på varandra. Adilett provocerar Ifen att agera och drar efter en stund slutsatsen att han inte har förändrats av sina visioner. Tyst uttalar hen dom över honom och lockar honom att närma sig. Det uppstår en konflikt, där Adilett vill locka Ifen att kasta sig över hen, så hen kan försvara sig. Då Adilett vinner konflikten händer så också.

Hen använder sig av förförelse, vilket slår an väl, då Ifen inte har kunnat glömma hen. De omfamnas sexuellt och vi ser att Adiletts kropp är perfekt: inget saknas där. Under akten blir Ifen våldsam – oklart huruvida Adilett har provocerat fram detta. Akten slutar med att Adilett värnar sig genom att strypa den nakna taxiarken med en sladd. Vakten gör inget, måhända äcklad av taxiarkens övergrepp. Hen lämnar Adilett oberörd.

Det etableras även, genom att ett kort spelas, att en förrädare inom Kurian har sett detta och låtit sända det på skärmarna runt om i Nya Galileen, samtidigt som det hände.

Adilett lastar Ifens kadaver på en vagn, som hen kör framför sig när hen lämnar sin cell.

Scen 5 – Hos zoroastrianerna

Roshan ser katastrofen framför sig: Baraka har blivit utesluten. Om inte hon tar avstånd från honom riskerar hon samma öde; sedan hennes misslyckande med att rädda Adilett är kardinalen inte särskilt benägen att skydda henne. Vart ska hon gå? Vem kan hjälpa henne? Till sist framträder rådsledamot Ariam som hennes allierade och vän.

Zoroastrianerna är redan i färd med att väpnade sig, skulle oroligheter bryta ut. Ariam förklarar snabbt att Baraka tyvärr är utesluten ur församlingen och att han inte kan göra någonting åt detta. Roshan ber om att han ska hjälpa henne att undertrycka våldsamheterna och frågar om råd: vem ska hon gå till? Vad vet han?

Ariam är lika villrådig som Roshan och de diskuterar om det är klokast att gå till kardinalen, taxiarken eller till Baraka. Ariam vill dock inte bestämma åt Roshan och säger åt henne att följa sitt hjärta. Hon beslutar sig för att söka upp taxiarken.

Mellanspel – Barakas planer

Innan vi sätter kvällens sista scen, debatterar vi vad Baraka har för sig, för att ha koll på läget i Nya Galileen. Han håller på att göra planer tillsammans med de som följer honom. Han känner sig märkligt befriad från sina åtaganden och diskuterar med sina kamrater. Somliga som tidigare stödde honom har nu lämnat hans sida och andra som tvekade har nu sökt sig dit.

De är inte längre del av den Gråtande ghulens asfåglar, men är heller inte någon egen församling. Vad är de? Det måste de lista ut. Därför stormar de heller inte Kurians fängelsehålor. Inte ännu; de är för få och har inte stöd av befolkningen.

Scen 6 – Flykten från Kurians cell

Till sist återvänder vi Adilett, aposteln som i sin nakenhets prakt, tänker vandra ut från Kurians fångsthålor. Det råder paniktillstånd där inne. Oroligheten i Nya Galileen har nått Kurian och man har kommenderat ut alla i hopp om att kunna lugna ner situationen. När Adilett skjuter taxiarkens nakna, strypta kadaver genom förläggningens korridorer, på väg mot Apeldalen, ser hen först ingen. Kurians lokaler verkar tomma.

Det är dock inte utgångarna till Nya Galileen. När Adilett rundar ett hörn och närmar sig en utgång möter hen en vaktpost bemannad av fyra vakter i katafraktrustningar, med tillhörande beväpning. Dessa tremetersjättar tvekar dock inför synen av Adilett: den vidskepelse de alla hyste gentemot hen när hen kom till förläggningen har förvärrats av att Adilett har suttit inspärrad och att de har förbjudits att ens tala till hen. Nu kommer aposteln, naken och orädd, skjutandes taxiarkens kropp framför sig, som vore den en grym totem som förutspår dess öde. Adilett saktar inte ner.

Konflikt uppstår. Adilett har som avsikt att passera dem. Spelledaren har som avsikt att skjuta ner hen. wilper väger snabbt alternativen och meddelar sedan att han ger upp. Det betyder att Adilett förlorar konflikten, men att han får lägga till en sats på avsikten. Alltså: Kurian skjuter ner Adilett, men först vid Apeldalens rand.

Adilett passerar igenom denna första vaktpost, som viker åt sidan, uppfyllda av en fruktan inför denna hämnande varelse. Hen passerar oantastad och förhållandevis obemärkt genom Nya Galileen och när hen närmar sig fronten uppstår en kamp mellan soldaterna som bemannar just denna port. Somliga vill öppna, somliga vill hindra hen. Det slutar med att porten öppnas och hen kan passera, men att en av soldaterna tar mod till sig och riktar sin gausskarbin mot hens rygg. Två skott genomborrar Adiletts kropp och orsakar fruktansvärda utgångshål.

Med sviktande medvetande uppfattar Adilett hur Eleas mujaheddin lyfter upp hen och tar hen mot Apeldalen. Men Adiletts vision ska visa sig vara sann. wilper vill inte låta hennes bryta sin Sanning och återvända till Apeldalen; han spelar ett kort ur den större arkanan och konstaterar definitivt att Adilett dör i denna soldats armar, precis utanför hens profet och guds gemenskap.

Efterarbete

Vårt eftersnack handlar ganska naturligt om hur vi har upplevt Adilett som figur och wilpers upplevelse att ha spelat hen. Han beskriver det som att Adilett var en häftig figur, men att han upplevde det lite som att spela en biroll, då hen hade en såpass fatalistisk världsbild. Adiletts story kunde gå åt två håll: antingen dog hen som den apostel hen var, eller så övergav hen någonting viktigt. För storyns skull upplevde wilper att det förstnämnda var mer intressant och ärligare mot Adiletts karaktär.

Även om bägge alternativen skulle ge en intressant utveckling av handlingen knyter Adiletts martyrium på ett naturligt sätt samman berättelsens första akt. Nu går vi in i ett nytt skede av berättelsen, men bilden som skapas av Adilett kommer att hemsöka berättelsen framöver.

wilper hoppar ingalunda av kampanjen, utan tar en etablerad biroll och lyfter upp denne till rollperson, som reglerna föreskriver. Efter att ha diskuterat vilka som vore intressanta landar vi i att wilper tar över Tomoe, kardinalens fru som har fött honom ett barn. Vi har inte sett henne i någon scen och vet inte mer än så.

Barakas Sanningar genomgår ett mindre kaos. Då han uttalade Lögnen på ”Församlingens tjänare” kommer han att få spela utan en religiös Sanning nästa spelmöte och skriva en ny i slutet av det. I och med Adiletts död försvinner naturligt Sanningen ”Tjänare till Adilett”. Denna behöver bytas ut mot en ny relationssanning riktad mot Tomoe.

Därtill ska Barakas sanning ”Kapakdyrkare” utvecklas, då den har använts sex gånger. Mats väljer att skriva om Lögnen och genom den representera vilken betydelse Adiletts martyrium har haft. Sanningens nya Lögn blir ”Gå emot Adiletts vilja” (som Baraka uttolkar den). Hens ord blir de rättesnöre som de rättroende ska rätta sig efter.

Till sist konstaterar vi att vi har besvarat tre av våra Frågeställningar:

  • Hur skipar Adilett rättvisa? Med alla tillgängliga medle, efter att hen har gjort sig helt säker på offrets skuld. I fallet Ifen mediterade hen på saken i två veckor innan hen bestämde sig.
  • Hur kommer Ifen att påverkas av sina visioner? Han blev eggad, men inte övertygad. Som en följd av det blev han dräpt av Adilett.
  • Vad kommer rådet att göra mot Baraka? Utesluta honom ur församlingen, förklara honom apostat och utesluta alla som följer honom.

Under nästa spelmöte har vi en ny situation att bekanta oss med: Baraka är utsluten, taxiarken har vanärats och dräpts, Adilett har dött martyrdöden och Tomoe äntrar som en ny rollperson. Akt 2 börjar.

 

Annonser

Vi pratar Budorden i poddavsnitt

Wilhelm bjöd över mig att delta i Nordnordosts podcast igår. Vi pratade först om olika tekniker för att beskriva saker och sen gjorde vi en uppföljning på det fem år gamla avsnittet kring budorden i Den yttersta domen. 

Vi diskuterar vilka budorden är och varför de finns och anknyter till detta inlägg från i våras. Lyssna gärna!

[Länk]

Apeldalen 3: I fångenskap

Detta blev ett kortare, vardagsspelmöte. Vi följde på det som hade hänt under det föregående spelmötet och Adilett hamnade i centrum för spelmötet trots att hen bara var med i en scen.

De frågor vi fokuserade på var:

  • Vem är kardinalen?
  • Vad kommer Nya Galileen att tolerera från Kurian?

Scen 1 – Ett mötesrum i stora moskén

Kardinalen har tillkallat Roshan – Adilett är fångad av Kurian! Församlingen är orolig och de riskerar en schism. Under tiden kan inte Rådet göra någonting; Adilett är inte del av församlingen och hen har tidigare tackat nej till det. Den Gråtande ghulens asfåglar kan inte hävda att de skyddar sin egen och kräva hens frihet. Därför behöver de Roshan; hon är den enda som har tillgång till Adilett och kan tala med henne. Hon behöver framföra att rådet ger hen en möjlighet att svära sig till dem, så lovar de att hjälpa henne bli fri.

Roshan är av förståeliga skäl tveksam till att hjälpa Adilett, men Kardinalen ber Roshan att tänka på vad han har riskerat för henne och hur församlingen har givit henne en plats trots att hon motarbetar församlingens vilja. Roshan ger efter en stunds debatt med sig hon lovar att tala med Adilett och framföra församlingens erbjudande, men hon kommer inte att försöka övertala hen.

Scen 2 – I Heras hem

Baraka vaknar till sist upp i Heras hem. Trots att han har vaknat ur den allomslutande visionen glider han in och ut ur visioner. Han har yrat och tror sig ha blivit besökt av alla sina bekanta. Till sist vaknar han till, och vid hans sida sitter hans mor Hera och Klowi. De berättar att han har yrat i flera dagarna och att de andra redan har tagit sig tillbaka – de har missat sin säkra lucka och behöver vänta.

Hera berättar om de lyckliga nyheterna att den lögnaktiga häxan Adilett har tagits av Kurian. Hon menar att Adilett är en falsk apostel, men misslyckas med att övertyga sin son. Baraka bestämmer sig för att genast ge sig av mot Nya Galiléen, trots att det inte finns någon säker lucka för att smuggla sig över. Han måste få hjälp att tyda de visioner som han har haft och de enda som kan hjälpa honom med det är Adilett och Roshan. Klowi vill stanna i Apeldalen men Baraka lyckas övertala henne att följa med tillbaka.

Scen 3 – I Adiletts cell

Roshan besöker Adiletts cell. Hon är den första som talar med Adilett sedan hen sattes där; vakterna har inte yppat ett knyst, utan alldeles tyst serverat hennes mat. För att fördriva tiden har hen långsamt matat en öppen låga med tygremsor och bitar av rummets förstörda inredning.

Adilett välkomnar glatt Roshan; hen saknar interaktion och vill att Roshan ska stanna och tala med henne. Roshan sätter sig, obekvämt mitt emot Adilett, som erbjuder henne en kopp vatten som hon har sparat just för en sådan händelse. Roshan börjar obekvämt förklara situationen: församlingen kan inte riskera sitt skinn för Adilett, då hen inte är del av församlingen. Då Adilett, kanske av anspråklöshet, svarar ”Åh, men jag kan inte vänta mig att de skulle utstå sådana bekymmer för min skull” ställer sig Roshan upp – dåså, då är de färdiga, dags att gå, inget mer att göra!

Innan hon har hunnit ut ur cellen har dock hennes samvete huggit till; hon har lovat kardinalen att försöka. Hon sätter sig återigen och lägger fram kardinalens förslag i klarspråk. Adilett förstår, men avböjer likväl erbjudandet; hens väg är inte med församlingen. De samtalar ytterligare en stund om zonen och Apeldalen, där Adilett försöker väcka någon sorts förståelse hos Roshan, som misslyckas. Efter att Adilett har lovprisat Zonen slår Roshan ut vattenkoppen och försvinner ut ur cellen. Hon har försökt.

Scen 4 – På Apokryfas skuggsida

Efter att ha debatterat vilken väg de ska ta tillbaka klär Baraka och Klowi åter på sig sina dräkter för att klättra efter skrovet. Trots att de kommer att bli upptäckta, då det inte är en säker tidpunkt, tror de att den vägen är säkrare än att försöka bryta blockaden och riskera bli beskjutna av Kurians vakter.

När de väl kommer ut får vi reda på vari faran låg: wilper spelar ett kort ur den större arkanan för att etablera att denna sida av stationen nu ligger i skuggsida. Temperaturen är närmare hundra minus och trots värmeunderställ kyls Baraka och Klowi in i märgen. Baraka försöker övertala Klowi att vända om och ta nästa lucka; det han har sett måste komma fram och det är onödigt att riskera dem bägge. Klowi vill dock inte höra på det: hon har nu svurit att följa med honom och då tänker hon stå vid sitt ord.

Efteråt är Baraka tacksam. Vandringen som dit tog förti minuter tar tillbaka över två timmar; framemot slutet turas de om att anstränga sig och dra med sin kamrat, bara för att få korta stunder av vila. När de till slut tas in i Nya Galileen är de genomfrusna och tas snabbt iväg för att värmas upp. Och de har garanterat upptäckts av Kurians övervakning, så lång tid som de tog på sig. Baraka tänker att det är värt det, för snart får han berätta sina syner för Roshan och Adilett. Då kanske han kan reda ut alla de frågor som han nu har.

Scen 5 – I kardinalens kammare

Kardinalen förväntar sig goda nyheter från Roshan: hans kammare är väldoftande och han har hällt upp en kopp elysianskt vin åt dem bägge. Han tar emot henne med leenden och öppna armar, men dessa förbyts snabbt när hon rapporterar sitt misslyckande. Än värre är att hon mer eller mindre rakt ut säger att hon inte ansträngt sig att försöka övertala Adilett.

Kardinal Mattitayos blir rosenrasande och ifrågasätter Roshans hängivelse till församlingen. Att vara ett syskon betyder att man gör saker som man själv inte föredrar, för att man ombeds göra det. Kanske skulle församlingen ta sin hand från henne, så skulle de se hur roligt hon tyckte att det var? Ett hot om uteslutning hänger till sist i luften. Roshan kontrar dock: hon vet allt för mycket om kardinalens bedrägerier för att han skulle våga utesluta henne.

En Konflikt uppstår och Roshan vinner: Mattitayos böjer sig för hennes hot och förlåter henne. Roshan slätar över förnedringen genom att dra kardinalen till sin famn och omsluta honom med kyssar. Där klipper vi scenen.

Scen 6 – I Barakas sängkammare

Baraka vaknar åter nedbäddad i en säng. Runt honom väntar alla de som väntat hans återkomst: de som önskar att Adilett ska frisläppas och inte förstår varför Rådet ännu inte har gjort någonting. De väntar sig eller hoppas att han åter ska leda folkmassorna till Kurians förläggning och kräva Adiletts frigivning.

Till hans bädd kommer rådsledamot Nishat, flankerad av två vakter, vars pösiga kläder och slöjor gör det omöjligt att dra några slutsatser om deras kapacitet. Baraka skickar ut alla sina följare så de får tala ostört.

Nishat går rakt på sak: Baraka ska ligga lågt och inte säga någonting om den oförskämda Adilett, vars tunga han borde ha skurit ut, utan låta Rådet föra talan. Kort sagt vill han att Baraka ska underkasta sig vad han kallar Rådet, men vad han avser är sig själv. Baraka vill inte detta och vinner även konflikten som uppstår. Han konstaterar bara att Nishat uppenbarligen inte talar för hela rådet och skickar bort honom.

De ansamlade bevittnar ilskan i rådsledamot Nishats ansikte och berättar stolt att det var deras Baraka som orsakade det genom att företräda sanningen och rättfärdigheten.

Efterarbete

Vi eftersnackade bara snabbt, för att inte dra ut på tiden. Vi konstaterade att vi inte hade besvarat några frågor ännu. Inför nästa spelmöte har vi en given startscen, som vi inte hann spela: Roshan tänker besöka Baraka. Därtill vill vi veta någonting mer om taxiarken. En fråga som ligger nära till hans är givetvis den om vad Rådet kommer att göra gentemot Baraka.

Apeldalen 2: Till kapakens hjärta

Efter ett par veckors paus fick vi möjlighet att spela ännu ett långpass. Detta möte följde vi huvudsakligen efterverkningarna av det förra spelmötets händelser. De frågeställningar som var i fokus var:

  • Hur går smugglingen till?
  • Vad händer med de tillfångatagna soldaterna? Dessa visste vi var döda sedan förra spelmötet, men vi visste ännu inte om Barakas plan att smuggla dem in i Apeldalen skulle bli av.

Det skulle visa sig att detta spelmöte blev ganska inåtvänt och utforskande, med flera långa kapakvisioner. Det blev ett passande brott ifrån det föregående spelmötet och alla dess planteringar.

Scen 1 – I Kurians kvarter

Roshan väcks mitt i natten av en soldat, som upplyser henne om att en besökare har kommit och säger att han bara vill tala med henne. Roshan följer vakten och leds till ett rum, där Narcisse väntar på henne. Han är stupfull och stinker sprit, vilket är väldigt ovanligt för en hängiven kapakätare då spriten är giftigt för möglet.

Roshan börjar fråga vad han har på hjärtat. Han är osammanhägnande men till sist lyckas Roshan få ut sanningen och han erkänner för henne att han har dräpt soldaterna och att man nu vill smuggla honom till Apeldalen. Hans samvete plågar honom: ingen vill säga åt honom att han har gjort fel, men han vet att det var fel! Han är därtill nervös om Apeldalen och vet inte om han vill dit.  Roshan lyckas övertyga honom om att stanna med Kurian och bekänna sina brott, men bara ange Adilett och hålla tyst om Barakas inblandning.

Scen 2 – I zoroastrianernas kapitelhus

Innan Barakas smugglingstur kan lämna Apeldalen blir han inbjuden till lunch av rådsledamoten Ariam. Leamoten visar sig vara del av väpnad orden inom församlingen som särskilt följer S:t Zoroaster. Han uppmanar Baraka att överväga sin trohet mot den Kapakätna, kardinalen och rådsmedlem Nishat och istället tänka långsiktigt: vilket Apokryfa vill han lämna till sina barn?

Baraka reagerar med bestörtning och frågar Ariam om han inte anser att den Kapakätna är Guds sändebud. Ariam svarar: ”Ingalunda”. Kort därefter avbryts lunchen och Baraka lämnar honom, skakad.

Scen 3 – I en hantverkares boning, där Adilett sovit för natten

Genom ryktesvägen har det framkommit att Kurian eftersöker Adilett. Baraka har bett Klowi söka upp Adilett och be hen att följa dem till Apeldalen, där hen kan vara i säkerhet. Adilett bjuder in Klowi, men vill inte lämna Nya Galileen. Innan de går, frågar dock Klowi försynt om det är sant vad hon har hört, att den färska kapaken gör att man tappar bort sig själv i den. Adilett nappar genast och de delar färskt mögel.

Klowis ande griper desperat tag i Adiletts och försöker lämna ifrån sig all den smärta, rädsla och förnedring hon känner sedan hon var i Kurians grepp. Adilett tar lugnt emot den och tar över Klowis känslor som sina: hennes smärta, hennes sorg och rädsla – och även hennes förtjusning i Baraka. När de vaknar är Klowi tillfreds, medan det stormar i Adilett.

Scen 4 – I smugglarnas korridor

Adilett och Klowi anländer till smugglarnas gömställe, där Baraka försöker övertyga Adilett att följa med till säkerheten i Apeldalen. Trots den tilldragelse Adilett känner till Baraka vägrar hen, då hens plats är i Nya Galileen. Baraka, som hens trogne tjänare, accepterar genast detta.

Scen 5 – I trädgården ovan bebyggelsen

Roshan har begärt en tid för att berätta om smugglingen för taxiarken. För att visa sin tacksamhet för Roshans trogna tjänst har taxiark Ifen bjudit upp henne till trädgården ovanpå Nya Galileen. Det är en serie träavsatser, upphöjda över en damm vari näckrosor, ormbunkar och fiskar lever. Ovan sig kan Roshan blicka upp mot bebyggelsen på cylinderns andra sida och genom en genomskinlig panel kan hon skåda Europa som en mörk himlakropp.

Roshan håller dock tyst om Barakas inblandning och taxiarken är missnöjd med att Roshan inte kan berätta vem som ligger bakom smugglingen av hans soldaters kroppar. Fjorton av hans understående och löjtnant Jocasta riskerar att offras till kapaken och hon kan inte komma med någonting bättre än ”Adilett”? Roshan vinner emellertid konflikten och lyckas övertyga taxiarken om att hon inte vet någonting mer. Ifen nöjer sig med det och säger att han ska introducera henne till en vän, rådsledamot Ariam, för att hon ska kunna finna smugglarna.

Scen 6 – I Kurians bas

Tvärtemot vad alla väntar sig beslutar sig Adilett för att öppet vandra in i Kurians bas, i hopp om att få tala med taxiarken. Kurians soldater är såpass överväldigade av hen och vidskepligheten inför den Kapakätnas apostel får dem att tveka inför att angripa hen. Adilett kan enkelt vandra förbi dussintals soldater in i deras kvarter, innan Roshan ställer sig i vägen för hen och illusionen om apostelns helighet bryts. En halvdussin händer infångar Adilett och tar hen till ett förhörsrum.

Scen 7 – På Apokryfas skrov

Baraka och hans smugglarvänner tar sig ut på skrovet och påbörjar sin färd till Apeldalen. De tar sig fram genom att kroka sig fast i fästen på skrovet och dra sig fram, hela tiden med risk för att tappa balansen av stationens rotation. Det väldiga Jupiter tronar framför dem och de kan se dussintals skepp lägga till i hamnarna i tvillingcylinderns kortsidor. Baraka krokar fast sig, släpper taget och flyter fritt, medan Nadia och hennes kamrater, som är ovana vid rymdens avgrund, klamrar sig fast vid skrovet överväldigade av svindel.

Den första vändan till Apeldalen lämnar de kvar de ovana, så de får vänja sig. De har lastat materialet i säckar, som de mödosamt fraktar längs med skrovet. Efter halva vägen kan de ta hjälp av en räls som byggs från Apeldalen. Väl där blir de mottagna av Elea, Barakas moster, och hens riddare, som hjälper dem med det kvarvarande. På så sätt för de över smuggelgodset utan några missöden.

Scen 8 – I ett förhörsrum

Taxiark Ifen, klädd i stridsrustning, sätter sig med Adilett i förhörsrummet. I varje hörn av rummet står en väpnad vakt. Han låter Adilett berätta om sin tro och sin övertygelse, om att Gud är kärlek och att kapaken gör oss en med denna kärlek. Trots att vakterna i rummet protesterar och anklagar Adilett för avgudadyrkan, för att förneka de sex profeterna och Guds enighet, låter Ifen hen fortsätta tala. Han debatterar emot och frågar hen hur långsiktigt hen ser: om allt skulle visa sig vara fel, om den Kapakätna inte var ett sändebud, om Apokryfa skulle gå under och miljoner dö bara för att tvingas återfödas – vad då? Kan hen vara så säker på att hen har rätt att hen riskerar detta?

Adilett sitter tyst en stund och maler dessa ord, till synes tvekande. Sedan svarar hen, utan känslorörelse: ”Då är det Guds vilja”.

Och i den stunden vet Ifen precis vilken fanatiker han har att göra med. Adilett utnyttjar detta ögonblick och ber honom att dela det heliga möglet med honom, så hen ska kunna visa upp vad hen talar om. Roshan, som har väntat utanför, stormar in i förhörsrummet och försöker förmå taxiarken att inte göra det. Det går inte att stå emot, försöker hon – men hennes ansträngningar misslyckas. I Konflikten använder sig Wilhelm av Adiletts Sanning ”Apostel” och spelar ett kort från den större arkanan. När de vänder upp korten visar Adiletts XX – Den yttersta domen. Roshans XIV – Måttlighet förlorar och taxiarken äter kapaken tillsammans med Adilett.

Scen 9 – I en kapakvision

Adilett leder taxiark Ifen in i en lång kapakdröm, såpass att den behandlas som en egen scen. Hen gör sitt yttersta för att visa upp den måttlösa skönhet, kärlek och gemenskap som väntar i Apeldalen och som den Kapakätna kan låta omfamna alla människor. I extasen enas deras andar till en enda som samtidigt är två separata och ingen alls, och görs sällskap av en tredje närvaro, som famnar dem och sluter dem till sig. Kapaken berömmer Adilett för hens trogna tjänst och frågar vad hen önskar sig mest; Adilett svarar att åter få skåda den Kapakfödda.

Drömmen skingras och de står inför en vackert fräst bärstol, övervuxen av det heliga kopparmöglet och sedan ser de-

Roshan, nykter, ser hur tårar väller ner över Adiletts och Ifens kinder, hur leenden klyver deras ansikten, hur deras kroppar skälver av salighet. Hon lämnar förskräckt rummet.

-och när detta väldiga, vilket mänskliga sinnen inte räcker till för att uppfatta har lämnat deras sinnen och deras ömma själar värker av rörelser, visar Adilett upp Klowis smärta för Ifen, för att han ska se vad hans soldater har utsatt henne för. Hen ger honom allt: även de märkliga känslorna för Baraka.

Sedan är taxiarken den första som vaknar ur drömmen. Han reser sig tyst och stapplar ut från förhörsrummet. Roshan räds att han har fallit i Adiletts grepp.

Adilett sitter kvar. Hen är skakad, då hen bara ser en möjlig tolkning av visionen: att detta var den sista gången den Kapakfödda visade sig för hen och att hen aldrig mer kommer att få återse Apeldalen. Då detta var den sjätte gången hen använde Sanningen ”Apostel” ska den utvecklas efter spelmötet, på ett sätt som reflekterar denna händelse.

Scen 10 – I Apeldalen och den stora moskén

Elea leder Baraka och hans följeslagare till den stora moskén i Apeldalen. Korridorerna dit är målade i grönt, saffransgult och kopparrött och suror, hadither och aforismer tillskrivna den Kapakätna pryder väggarna. Luften är tyngre att andas och det är omöjligt att undkomma den söta röken från möglet. På torgen sitter hundratals i bön: de knäfaller och bugar simultant och reciterar sina verser i kör, som tillhörde deras stämmor en enda mun.

Till sist anländer följet vid den stora moskén; de angränsade korridorerna lyses upp av oljelampor och alla automatiska dörrar har bytts ut mot portar som öppnas för hand. För Baraka börjar det gå upp exakt vad den Kapakätna innebär. Elea öppnar porten, vars insida bär fläckar av det heliga mögel; hon tar en bit av det och teckar en ouroboros i Nadias panna, för att viga henne till profeten.

Moskén är en väldig byggnad, byggd som en marsiansk katedral med högt i tak och djupa bänkrader. Rummet lyses upp av oljelampor, vilka lämnar den i halvdunkel. Fläckar av kopparmögel växer över bänkarna och golvet. Här faller poletten till sist ner för Baraka: den Kapakätna innebär en Zon. Den är inte bara det heliga möglet, som han känt det: den är Apokryfas undergång. Är det värt det?

Med skälvande steg vandrar han ner längs mittgången, dit altaret en gång stod men det nu endast står en vackert fräst bärstol, övervuxen av det heliga kopparmöglet, som sprider sig ut från den. På dess sits vilar en mjuk klump – kanske en bit klonkött, kanske alger – täckt av kapaken. Baraka vet inte längre vad han ska tro – är det hans gud han står inför eller någonting helt annat? Hans vacklande fötter bär honom fram till tronen, där han faller på knä framför sitsen och låter sitt ansikte falla ner i mögelklumpen.

Medan han äter det heliga möglet leder Elea de andra i att arrangera de lemlästade kvarlevorna av löjtnant Jocasta och hennes soldater kring bärstolen.

Baraka upplever snart hur hans ansikte vilar i en mjuk famn och en varsam hand smeker hans hår och viskar betryggande ord till honom. I bärstolen väntar inte längre en mögelklump utan en väldig närvaro och när han blickar upp mot dess anlete blixtrar framför hans ögon vingar, eld, blod, en fruktansvärd näbb och blixtrande ljus och han skriker – han vet inte själv om det är av rädsla eller extas.

Efter en lång tid vaknar han upp med sitt huvud i ännu en famn. När han öppnar ögonen blickar han upp på sin mor, som upplyser honom att han varit i visionen i över ett dygn och att de var rädda att han aldrig skulle vakna igen. Denna vision har skakat Barakas tro i grunden – vad är egentligen den Kapakätna?

Scen 11 – I zoroastrianernas kapitelhus, igen

I vår sista scen söker Roshan upp rådsledamoten Ariam för att tala ut om sin oro för taxiark Ifen. Ariam testar hennes kunskap om Barakas smuggling genom att spela okunnig om omständigheterna. Roshan försöker till en början att undanhålla sin kunskap, vilket Ariam ser igenom. Han förklarar att han också vill omvända Baraka till en mer långsiktig religiös åskådning.

Roshan beslutar sig för att lita på Ariam och berättar om Ifens kapakvision med Adilett. Ariam tar nyheterna med ro och berättar att han känner Ifen sedan tidigare: taxiarken vann ära då han som inkvisitor infiltrerade dussintals kätterska sekter i Spindelvävsringarna och förrådde dem. Därmed ändras Roshans rädsla: kanske Ifen inte alls har förvridits av Adilett, utan visste precis vad han gav sig in i?

För säkerhets skull kommer de överens om att alliera sig och tillsammans hålla ögonen på kardinalen, taxiarken och Baraka: alla tre är personer som Roshan har god tillgång till, men hon ogärna vill stöta sig med.

Efterarbete

Adilett skulle utveckla sin Sanning ”Apostel”, då hen har använt sig av den sex gånger. När en Sanning utvecklas får spelaren välja att spetsa till antingen Sanningens innebörd eller dess Lögn. Då Adilett tolkade den avgörande visionen som att hen aldrig mer kommer att få återse Apeldalen, valde Wilhelm att byta ut Lögnen för att visa detta. Istället för att ”Förneka den Kapakföddas kärleksbudskap” är nu Lögnen ”Återvänd till Apeldalen”.

Detta spelmöte var betydligt mer vänt inåt rollpersonerna än det föregående. Vi hade många ganska långa och viktiga kapakvisioner; att vi därtill fick se Apeldalen och att den Kapakätna i någon mån visade sig bidrog till att det blev ett mystiskt spelmöte. Detta var viktigt för alla rollpersoner: Adilett kunde spela så inåtvänd och mystisk som hen är och Baraka konfronterades med motsägelserna i sin tro. För Roshans story blev det väldigt tydligt precis vad det är hon bekämpar och fruktar.

Vi besvarade de två frågor som var i fokus för spelmötet. ”Hur går smugglingen till?” fick vi besvarad i och med smugglingsscenen och vi fick därtill reda på de tillfångatagna soldaternas slutgiltiga öde: som föda åt den Kapakätna. Vi lade därtill till två ytterligare frågor, apropå det som hänt under spelmötet:

  • Hur kommer Ifen att påverkas av sina visioner?
  • Vad kommer rådet att göra mot Baraka, nu när smugglingen har uppdagats av Kurian?

Vårt nästa spelmöte blir ett ganska kort ett, där vi ska följa upp verkningarna från detta spelmöte. Taxiarkens påverkan och Adiletts framtida öde, som fånge hos Kurian står särskilt högt upp på vår lista över intressanta saker. Hur kommer Baraka att reagera på nyheterna att Adilett är fången hos Kurian? Hur kommer Roshan att förhålla sig till taxiark Ifen?