Apeldalen 3: I fångenskap

Detta blev ett kortare, vardagsspelmöte. Vi följde på det som hade hänt under det föregående spelmötet och Adilett hamnade i centrum för spelmötet trots att hen bara var med i en scen.

De frågor vi fokuserade på var:

  • Vem är kardinalen?
  • Vad kommer Nya Galileen att tolerera från Kurian?

Scen 1 – Ett mötesrum i stora moskén

Kardinalen har tillkallat Roshan – Adilett är fångad av Kurian! Församlingen är orolig och de riskerar en schism. Under tiden kan inte Rådet göra någonting; Adilett är inte del av församlingen och hen har tidigare tackat nej till det. Den Gråtande ghulens asfåglar kan inte hävda att de skyddar sin egen och kräva hens frihet. Därför behöver de Roshan; hon är den enda som har tillgång till Adilett och kan tala med henne. Hon behöver framföra att rådet ger hen en möjlighet att svära sig till dem, så lovar de att hjälpa henne bli fri.

Roshan är av förståeliga skäl tveksam till att hjälpa Adilett, men Kardinalen ber Roshan att tänka på vad han har riskerat för henne och hur församlingen har givit henne en plats trots att hon motarbetar församlingens vilja. Roshan ger efter en stunds debatt med sig hon lovar att tala med Adilett och framföra församlingens erbjudande, men hon kommer inte att försöka övertala hen.

Scen 2 – I Heras hem

Baraka vaknar till sist upp i Heras hem. Trots att han har vaknat ur den allomslutande visionen glider han in och ut ur visioner. Han har yrat och tror sig ha blivit besökt av alla sina bekanta. Till sist vaknar han till, och vid hans sida sitter hans mor Hera och Klowi. De berättar att han har yrat i flera dagarna och att de andra redan har tagit sig tillbaka – de har missat sin säkra lucka och behöver vänta.

Hera berättar om de lyckliga nyheterna att den lögnaktiga häxan Adilett har tagits av Kurian. Hon menar att Adilett är en falsk apostel, men misslyckas med att övertyga sin son. Baraka bestämmer sig för att genast ge sig av mot Nya Galiléen, trots att det inte finns någon säker lucka för att smuggla sig över. Han måste få hjälp att tyda de visioner som han har haft och de enda som kan hjälpa honom med det är Adilett och Roshan. Klowi vill stanna i Apeldalen men Baraka lyckas övertala henne att följa med tillbaka.

Scen 3 – I Adiletts cell

Roshan besöker Adiletts cell. Hon är den första som talar med Adilett sedan hen sattes där; vakterna har inte yppat ett knyst, utan alldeles tyst serverat hennes mat. För att fördriva tiden har hen långsamt matat en öppen låga med tygremsor och bitar av rummets förstörda inredning.

Adilett välkomnar glatt Roshan; hen saknar interaktion och vill att Roshan ska stanna och tala med henne. Roshan sätter sig, obekvämt mitt emot Adilett, som erbjuder henne en kopp vatten som hon har sparat just för en sådan händelse. Roshan börjar obekvämt förklara situationen: församlingen kan inte riskera sitt skinn för Adilett, då hen inte är del av församlingen. Då Adilett, kanske av anspråklöshet, svarar ”Åh, men jag kan inte vänta mig att de skulle utstå sådana bekymmer för min skull” ställer sig Roshan upp – dåså, då är de färdiga, dags att gå, inget mer att göra!

Innan hon har hunnit ut ur cellen har dock hennes samvete huggit till; hon har lovat kardinalen att försöka. Hon sätter sig återigen och lägger fram kardinalens förslag i klarspråk. Adilett förstår, men avböjer likväl erbjudandet; hens väg är inte med församlingen. De samtalar ytterligare en stund om zonen och Apeldalen, där Adilett försöker väcka någon sorts förståelse hos Roshan, som misslyckas. Efter att Adilett har lovprisat Zonen slår Roshan ut vattenkoppen och försvinner ut ur cellen. Hon har försökt.

Scen 4 – På Apokryfas skuggsida

Efter att ha debatterat vilken väg de ska ta tillbaka klär Baraka och Klowi åter på sig sina dräkter för att klättra efter skrovet. Trots att de kommer att bli upptäckta, då det inte är en säker tidpunkt, tror de att den vägen är säkrare än att försöka bryta blockaden och riskera bli beskjutna av Kurians vakter.

När de väl kommer ut får vi reda på vari faran låg: wilper spelar ett kort ur den större arkanan för att etablera att denna sida av stationen nu ligger i skuggsida. Temperaturen är närmare hundra minus och trots värmeunderställ kyls Baraka och Klowi in i märgen. Baraka försöker övertala Klowi att vända om och ta nästa lucka; det han har sett måste komma fram och det är onödigt att riskera dem bägge. Klowi vill dock inte höra på det: hon har nu svurit att följa med honom och då tänker hon stå vid sitt ord.

Efteråt är Baraka tacksam. Vandringen som dit tog förti minuter tar tillbaka över två timmar; framemot slutet turas de om att anstränga sig och dra med sin kamrat, bara för att få korta stunder av vila. När de till slut tas in i Nya Galileen är de genomfrusna och tas snabbt iväg för att värmas upp. Och de har garanterat upptäckts av Kurians övervakning, så lång tid som de tog på sig. Baraka tänker att det är värt det, för snart får han berätta sina syner för Roshan och Adilett. Då kanske han kan reda ut alla de frågor som han nu har.

Scen 5 – I kardinalens kammare

Kardinalen förväntar sig goda nyheter från Roshan: hans kammare är väldoftande och han har hällt upp en kopp elysianskt vin åt dem bägge. Han tar emot henne med leenden och öppna armar, men dessa förbyts snabbt när hon rapporterar sitt misslyckande. Än värre är att hon mer eller mindre rakt ut säger att hon inte ansträngt sig att försöka övertala Adilett.

Kardinal Mattitayos blir rosenrasande och ifrågasätter Roshans hängivelse till församlingen. Att vara ett syskon betyder att man gör saker som man själv inte föredrar, för att man ombeds göra det. Kanske skulle församlingen ta sin hand från henne, så skulle de se hur roligt hon tyckte att det var? Ett hot om uteslutning hänger till sist i luften. Roshan kontrar dock: hon vet allt för mycket om kardinalens bedrägerier för att han skulle våga utesluta henne.

En Konflikt uppstår och Roshan vinner: Mattitayos böjer sig för hennes hot och förlåter henne. Roshan slätar över förnedringen genom att dra kardinalen till sin famn och omsluta honom med kyssar. Där klipper vi scenen.

Scen 6 – I Barakas sängkammare

Baraka vaknar åter nedbäddad i en säng. Runt honom väntar alla de som väntat hans återkomst: de som önskar att Adilett ska frisläppas och inte förstår varför Rådet ännu inte har gjort någonting. De väntar sig eller hoppas att han åter ska leda folkmassorna till Kurians förläggning och kräva Adiletts frigivning.

Till hans bädd kommer rådsledamot Nishat, flankerad av två vakter, vars pösiga kläder och slöjor gör det omöjligt att dra några slutsatser om deras kapacitet. Baraka skickar ut alla sina följare så de får tala ostört.

Nishat går rakt på sak: Baraka ska ligga lågt och inte säga någonting om den oförskämda Adilett, vars tunga han borde ha skurit ut, utan låta Rådet föra talan. Kort sagt vill han att Baraka ska underkasta sig vad han kallar Rådet, men vad han avser är sig själv. Baraka vill inte detta och vinner även konflikten som uppstår. Han konstaterar bara att Nishat uppenbarligen inte talar för hela rådet och skickar bort honom.

De ansamlade bevittnar ilskan i rådsledamot Nishats ansikte och berättar stolt att det var deras Baraka som orsakade det genom att företräda sanningen och rättfärdigheten.

Efterarbete

Vi eftersnackade bara snabbt, för att inte dra ut på tiden. Vi konstaterade att vi inte hade besvarat några frågor ännu. Inför nästa spelmöte har vi en given startscen, som vi inte hann spela: Roshan tänker besöka Baraka. Därtill vill vi veta någonting mer om taxiarken. En fråga som ligger nära till hans är givetvis den om vad Rådet kommer att göra gentemot Baraka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s